ORDBOK, 01

Ordbok för de kärva dagarna.

Eskatologi.
Traditionellt: Läran om de yttersta tingen. Nils Tägt skrev sin ”När han kommer” och Erik Bernspång sin kommentar till Uppenbarelseboken.

En något bättre variant: Insikt i de ting som de sista lärjungarna ska föras igenom tillsammans med det judiska kollektivet, till ett judarnas sållande, med ett varmt och rättsinnigt vittnesbörd vilket kommer att leda denna sista judiska spillra till förnämligaste omvändelse enligt profetordens förutsägelser och de gamla profeteras nya förbund.
Am 9:9-14, Upp 12:11, Sak 12:10, Jer 31:31-33, Hes 24-28

Eskatologin innehåller ett synkroniserande av dessa följande delmoment: Den sista församlingens hemfärd, vid samma tidpunkt då de, i Kristus, döda kommer att uppstå och då det judiska kollektivet kommer att samlas ur alla folk till Israels land.

Uppenbarelseboken har tre bestämda sekvenser, sju sigill på en bokrulle att brytas sönder, sju horn till änglar att blåsa i och sju skålar med vrede att vältas över vredens dagar. Dessa sigill bär med sig dessa sju hornsignaler, och det sista hornet annonserar vredens skålar – allt leder fram till och innefattar till del Herrens dag, vredens dag.
1 Kor 15:52-54, Dan 12:1-3, 1 Tess 4:16-17

(Man skulle naturligtvis kunna rada upp flera bibeltexter för att säkra ordningen. Vi nöjer oss med dessa få för att ordna begynnelser.)

Alla dessa ting ändar i vredens och vedergällandets dag, alla dessa ting står smidigt synkroniserade genom att de alla avslutas under det sista hornet och Guds dag då han vedergäller Israel till slutlig upprättelse och för fram Sion till att vara styrets plats för 1000 år med Messias Kristus på tronen i Sion/Jerusalem.

I de dagarna kommer församlingen att få stå med det mest glädjefyllda och fruktbärande vittnesbördet – med Herrens härlighet boende bland dem till att generera den mest förfärande reaktion hos denne föraktets furste och alla dessa som ”fördärvar jorden”. Den siste ängels sista hornstöt kommer sedan att annonsera fiendens nederlag och gudsrikets ingång enligt de gamla profeternas samtliga ord.
Upp 6:15-17, Luk 21:22, 24, 28, 2 Tess 2:1-4, Upp 20:6, Dan 11:21,
Upp 10:7, 11:15-18, 12:10

Lars Widerberg
Apostolicity@gmail.com

Annonser
Published in: on september 13, 2017 at 11:24 f m  Kommentera  

Ordbok, Eskatologi

Ordbok för de kärva dagarna.

Eskatologi.
Traditionellt: Läran om de yttersta tingen. Nils Tägt skrev sin ”När han kommer” och Erik Bernspång sin kommentar till Uppenbarelseboken.

En något bättre variant: Insikt i de ting som de sista lärjungarna ska föras igenom tillsammans med det judiska kollektivet, till ett judarnas sållande, med ett varmt och rättsinnigt vittnesbörd vilket kommer att leda denna sista judiska spillra till förnämligaste omvändelse enligt profetordens förutsägelser och de gamla profeteras nya förbund.
Am 9:9-14, Upp 12:11, Sak 12:10, Jer 31:31-33, Hes 24-28

Eskatologin innehåller ett synkroniserande av dessa följande delmoment: Den sista församlingens hemfärd, vid samma tidpunkt då de, i Kristus, döda kommer att uppstå och då det judiska kollektivet kommer att samlas ur alla folk till Israels land.

Uppenbarelseboken har tre bestämda sekvenser, sju sigill på en bokrulle att brytas sönder, sju horn till änglar att blåsa i och sju skålar med vrede att vältas över vredens dagar. Dessa sigill bär med sig dessa sju hornsignaler, och det sista hornet annonserar vredens skålar – allt leder fram till och innefattar till del Herrens dag, vredens dag.
1 Kor 15:52.54, Dan 12:1-3, 1 Tess 4:16-17

(Man skulle naturligtvis kunna rada upp flera bibeltexter för att säkra ordningen. Vi nöjer oss med dessa få för att ordna begynnelser.)

Alla dessa ting ändar i vredens och vedergällandets dag, alla dessa ting står smidigt synkroniserade genom att de alla avslutas under det sista hornet och Guds dag då han vedergäller Israel till slutlig upprättelse och för fram Sion till att vara styrets plats för 1000 år med Messias Kristus på tronen i Sion/Jerusalem.

I de dagarna kommer församlingen att få stå med det mest glädjefyllda och fruktbärande vittnesbördet – med Herrens härlighet boende bland dem till att generera den mest förfärande reaktion hos denne föraktets furste och alla dessa som ”fördärvar jorden”. Den siste ängels sista hornstöt kommer sedan att annonsera fiendens nederlag och gudsrikets ingång enligt de gamla profeternas samtliga ord.
Upp 6:15-17, Luk 21:22, 24, 28, 2 Tess 2:1-4, Upp 20:6, Dan 11:21,
Upp 10:7, 11:15-18, 12:10

Lars Widerberg
Apostolicity@gmail.com

Published in: on augusti 25, 2017 at 12:04 e m  Kommentera  

Ordbok för de kärva dagarna

Ordbok för de kärva dagarna

Vi känner oss nödsakade att allt eftersom ordna en ”Ordbok för de kärva dagarna”, ”Det apokalyptiska vittnesbördets ordbok”.
Det finns en lång rad begrepp som hör till beskrivandet av ändens dagar som känns ålderdomliga, som är illa översatta från det engelska språket eller sticker ut som tråkiga anglicismer – engelska ord som ska accepteras som begripliga utan att man tar sig igenom översättandets vånda – mitt i det svenska språket. Vad menar man med och säger istället för ett ”pre-trib”, ett ”amillenialism” eller ett ”preterism”? Krångligt värre, redan från början – eller hur?

Vårt sätt att använda begreppet ”apokalyptik” och ”apokalyptisk” innebär dels, som det grekiska grundordet anger, ”ett uppenbarande av ting som legat vilande och fördolda”. Uppenbarelseboken är därför apokalyptisk. Herren delger en uppenbarelse av ting som kommer att äga rum i de dagar som ligger framför. Vi befinner oss alla synnerligt mycket närmare dessa kommande ting än Johannes och de församlingar som särskilt omnämns i de första kapitlen av denna bok. Ordet ”apokalyptisk” speglar också den karaktär som hör till textens främsta särdrag. Den avslöjar ting som ska äga rum. Den är, helt enkelt, en bok om de sista dagarna.

När vi nu släpper post efter post i denna ordbok, gör vi det utan avseende på bokstavsordning. Vi låter de små artiklarna följa varandra allt eftersom de tycks propsa på sin plats.

Vi kommer att vara glada för de kommentarer som ni låter oss ta del av. Om det finns begrepp som ni omedelbart vill ha kommenterade av oss, låt oss då få veta…
Du kan kommentera direkt i dessa Facebook-hjälpmedel, eller sända oss dina funderingar via e-post: apostolicity@gmail.com
All nåd över läsandet…
Lars W.
Apostolicity@gmail.com

Published in: on augusti 25, 2017 at 12:01 e m  Kommentera  

Navigera sparsmakat, 01

Navigera sparsmakat
och korrekt
bland ändtidens utbud

”Många skall forska i Daniels skriftrulle och kunskapen skall bli stor…”
Dan 12:4

Förstånd och insikt står i direkt relation till vad man läser och hur man läser det man läser.

Published in: on juli 12, 2017 at 4:10 e m  Kommentera  

Vittnesbörd i Ändens tid

Vittnesbörd i Ändens tid

Efter att ha lagt grund för både tanke och intention, genom att ha ordnat och skrivit fyra böcker – ”Apostlatro”, ”Skola för Ändtid”, ”Sållandet” och ”Sista Hornet” – finner jag stadga och ro till att skriva kors och tvärs i de ämnen som hör det apokalyptiska synsättet och vittnesbördet till.
Vi kommer att använda samtliga våra bloggar till att posta material, både böcker och artiklar, så mycket som vi förmår – då ämnet är ett av de hetaste för dessa våra dagar.

Till detta synsätt hör ett rikt vittnesbörd om riket, ett varmt inträngande bland de gamla profeternas ord, ett synande och ordnande av de markörer som angetts för Herrens återkomst vilket ger praktisk grund för det apokalyptiska synsättet och, sedan, en uppgörelse med de teorier som leder vilse och som nu bedrar de många som har hjärta för Herrens Israel.

I dessa ting finner vi en rad konfliktzoner, men vår hållning är allt annan än aggressionens och disputerandets. Vi leds att föra ”det mjuka kriget” – den hållning som heter fridsstiftande och varmt tröstande, ett tröstebudskap som kommer att hålla hela Vedermödan igenom och ut på andra sidan om Herrens vedergällning och in i det rike som kommer att ledas med Messias, Jesus Kristus, återkommen och hälsad med allt det jubel som det varma gudsfolket kan mobilisera.

Ni hör alla, allaredan, att jag inte låter mig hindras från att vidröra denna ljuvliga nya begynnelse, då allt görs nytt under Herrens händer. Följ mig på denna skrivandets och bedjandets resa i väntan på Herrens återkomst som är vårt hopp och vår löftesgrund.
Lars W.

Fyra böcker av Lars Widerberg:
Apostoliskt uppdrag, (engelska, svenska)
Församling skolad för Ändens Tid, (svenska)
Jakobs nöd, en sista sållning, (engelska, svenska)
Det sista hornets dagar, (svenska)

Den enda av dessa fyra som har nått pappersform heter ”Jakobs nöd, en sista sållning”.
Den andra, som är på väg just nu heter ”Det sista hornets dagar”
Du kan beställa den första och ställa frågor om dessa på följande e-postadress: Apostolicity@gmail.com

Lämna kommentarer, frågor eller beskriv dina intryck direkt här på bloggen,
eller sänd dem till Apostolicity@gmail.com

Published in: on juli 7, 2017 at 1:29 e m  Kommentera  

Ändtidsteori nedmonterad, 02

Ändtidsteori nedmonterad, 02

Teorin om församlingens hemlighetsfulla uppryckande har under sin snart 200-åriga existens lyckats forma om och reducera friförsamlingarnas eskatologiska utblick till att framhålla ett löst antal variabler och texter ur gudsordet, vilka har sammanförts utan särskilt krav på trohet och trovärdighet.

John Nelson Darby var till en tid betrodd ledare bland de så kallade ”Plymouthbröderna”. Under en längre konvalescens hade han företagit sig att se på de sammanhang som hör ändens tid till. Han hade då tyckts sig finna stöd för ett segmenterande av de händelsekedjor som hör till Ändens dagar – han skiljde församlingens upplevande av dessa dagar från Israels och det judiska kollektivets förhållningssätt. Han placerade därmed sitt nyfunna tankepaket inne under ersättningsteologernas förhoppningar, vilka bekvämt särskiljer och framhåller ”det nya Israel” – hednaförsamlingen – och för bort det gamla gudsfolket från Herrens aktionsplan.

Darby – och hans efterföljare – insåg att uppryckandeteorin var en unik skapelse formad i en enda persons sinne, en företeelse vilken aldrig tidigare hade bearbetats, antagits eller befästs varken hos institutionskyrkorna eller bland friförsamlingarna. Arrangemanget kostar i trohet mot gudsordet, främst mot Guds löften om ett nytt förbund med Israel – i Kristus, Jer 31:31-33, Hes 36:24-28, återupprepat hos hebreerbrevsförfattaren, Hebr 8:10-13. Darby och hans efterföljare tillåter sig att skilja Israel och församlingen åt från deras kompanjonskap i Jeremiaförbudet – det nya förbundet i Kristus.

En av de främste i brödrasammanhangen, en bedjare bland de bästa av bedjare – George Müller, avvisade Darbys teori i de klaraste ordalag. Brödrasammanhangen förde fram ett omedelbart faktum, nämligen att läran om uppryckandet präglades av Darbys egen selektivism och elitism – endast de präktigaste av de präktiga skulle hämtas vid detta uppryckande som skulle äga rum långt innan de säkra markörerna för ändtidens ingång kunde räknas in.

Det allra första snubbelblocket som denna teori ställer består i att uppryckandet kommer att äga rum utan att något av de angivna tecknen och markörerna har kunnat räknas in. Aposteln lär tessalonikerförsamlingen att Herrens ankomst sker efter det att den värste av alla furstar trätt fram – för att under sitt regerandes första del ha fört det judiska kollektivet in under en pakt för fred i Mellanöstern.

Darby motsäger profeten Daniel i denna sak, just genom att skilja det judiska befrielse- och upprättelseundret från församlingens upplevelsesfär. Daniel 12:1-3 talar om den sista sekvensen i återlösandets märkliga mirakel då de döda uppstår och Israel – det då existerande judiska kollektivet – når slutlig omvändelse och upprättelse. Denna uppståndelse är naturligtvis den samma som apostel Paulus talar om i 1 Kor 15. Jesaja hade talat om den sista basunen i sin apokalyps – Jes 24-28. Johannes jublade över rikesverkligheterna som annonserades med basunsignal – Upp 10:7, 11:15. De ting som profeterna med sådan precision binder samman – lite här och lite där – måste Darby plocka sönder och skilja åt för att alls kunna skruva samman ett nytt system, och därmed förvända synen på dem som inte finner särskilt mycket glädje i att söka sannfärdighet och redlighet.

Published in: on mars 19, 2016 at 11:44 f m  Kommentera  

Ändtidsteori nedmonterad, 01

Ändtidsteori nedmonterad, 01

William Kelly hade befunnit sig i den inre kretsen av Plymouthbröder där John Nelson Darbys teori om bortskiljandet av hednaförsamlingen ur de profetiskt dirigerade händelsekedjorna, vilka pekar hän mot den judiska folkspillrans återupprättelse och nationernas förfärligaste sållande under antikristligt våldsvälde. Darby, samman med brödraförsamlingarnas övriga ledare, hade begynt föra fram sin teori om ”Uppryckandet” i början av 1830-talet. Kelly ansåg sig inte färdig att ge ut sin 400 sidor långa ”Lectures on the Second Coming” förrän 1875.

Texten levererar omedelbar huvudvärk och hjärtesorg, då de allra första raderna i den första lektionen innehåller följande: ”De kristnas saliga hopp och förväntan har förvanskats då det har blandats samman med det profetiska ordet”. Kellys utgångspunkt består i att sära de gamla profeternas ord om Herrens återkomst, återlösandet och återupprättandet av riket och det judiska kollektivet för att placera dessa ting åtskiljda från ett särskilt avgränsat hopp vilket endast skulle gälla det man gärna kallar den nytestamentliga församlingen – till och med ”det nya Israel”.

Kelly försöker det omöjliga redan i begynnelsefasen av sitt skrivande – nämligen att bestämma det profetiska ordet, de gammaltestamentliga profetiorna som underlägsna och endast tillämpliga i valda delar för den judiska kvarlevan. Han drar återigen gräns mellan de ting som Herren har sammanfört – Paulus talar om samvälde, medborgarskap i Israel och delaktighet i förbunden, (Ef 2). Han nedvärderar profetordet till förmån för något som skulle vara så mycket bättre – hoppet om Konungens återkomst.

Profeterna kunde inte låta dessa ting konstitueras klarare i profetisk text och i varmaste hjärteförhoppning än i att ge oss underlag för det Nya förbundet i Kristus, vilket säger oss allt gott om Israels framtid i det lilla stycket geografi strax öster om Medelhavet och om Återlösarens styre i Sion över både jude och hedning. Profetia och hopp går inte att sära. Profetia och hopp går inte att sära för att låta den ena gruppen stanna och genomlida all fasa. Profetia och hopp går inte att sära för att på så sätt ge den andra gruppen fri lejd undan vedermöda och vredesdom. Hoppet är istället avsett att ge dem som mognar i dess verklighet både insikt och mod att bära vittnesbörd mitt under det som verkligen kan karaktäriseras som Guds vrede.

”Jesu vittnesbörd är profetians ande.” (Upp 19:10) Kelly slår sönder bryggan mellan gammaltestamentligt profeterande om den yttersta tiden och det saliga hopp som ligger ankrat i Jesus Kristus och hans offerdöd. Herrens verk på kors och i uppståndelse har sin förankring före tidens begynnelse. Det låter sig bildvis förkunnas bland Israels profeter. Både Gamla och Nya testamentet talar om dess grandiosa utgestaltning i dagar som kommer. Vårt hopp, både judens och hedningens, ligger orubbligt bestämt i profettexterna till att föras till fullödigt uttryck i Herrens styre i Sion.

Published in: on oktober 21, 2015 at 1:38 e m  Kommentera  

Apostoliskt uppdrag 03

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst
Av Lars Widerberg

Kapitel 03
Måttet – Kristus

Bilder som begynnelse
Hebreerbrevet etablerar en solid begynnelsepunkt: Gud valde att tala till sitt folk på mångahanda sätt under dess långa historia genom män som hade skolats på hans vägar. Emedan dessa män talade i enlighet med Faderns syften, valde han att sända sin Son för att säga sanning och tala sant, för att tala liv till dem som gett bort sina liv för tjänandets skull. Om honom talade Fadern: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!” I honom, i Kristus, finner man Himlens mått, det mått med vilket Himlen mäter allt. I honom finner man en standard som är perfekt i alla stycken, en standard som är avpassad för allt liv under alla dess omständigheter. Till oss är den given, detta mått på liv, denna källa till liv – honom, i vilken Gud funnit behag i fullaste mått, i honom, i vilken allt ges syfte och ram.

Män som Hesekiel och Sakarja blev medvetna om Himlens mått i det att de mötte ”en man som såg ut att vara av koppar. Han hade ett snöre av linne i sin hand samt en mätstång, och han stod i porten.” Till Hesekiel sa denne man: ”Du människobarn, se med dina ögon och hör med dina öron och lägg märke till allt som jag kommer att visa dig, ty du har förts hit för att jag skall visa dig detta. Tala om för Israels hus allt vad du får se.” Vi skriver om utsagan så att alla kan ta fatt i den och förstå: ”Låt ditt hjärta ha fokus på Himlens sätt att mäta så att du formas efter det och kan gå till gudsfolket, till den vilsna församlingen, för att ge dem en mönsterbild att korrigeras efter.”

Profeten Jeremia fick ta emot en arbetsbeskrivning, kärv till sin karaktär och minimal till sitt omfång – Jer 1:9-10. Något senare fick han höra liknande ord: ”Jag har satt dig att pröva mitt folk och gjort dig till en fast borg, för att du skall lära känna och pröva deras vandel.” Aposteln, den man som sänts av Himlen, bär inom sig Himlens måttenheter, Himlens mönster, för att lägga grund för gudsfolket att stödja sig på och för att ge ramverk för deras gemensamma verklighet. På samma sätt är profeten sänd till församlingen för att förmedla korrektion enligt Himlens protokoll. Deras tjänande är initierat och grundat i samma slags seende och sändande. Att ha sett Gud, att stå förkrossad, att ha begynt lära sig Kristus och ha tagit del i en Himlens kallelse ger dem alla en gemensam grund – de delar samma slags erfarenhetsramar och klarar därför att känna igen Kristus där han givits rum.

Aposteln Petrus talade grundläggandets ord till ett heligt folk och dess ledare, och säger samma sak till våra sammanhang: ”Så skall ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten.”

Dessa ord bär på återlösningens hemlighet, de utrycker och förklarar Herrens suveräna välde och dess innebörd, och de definierar nödvändigheten av ett Himlens mått att läggas över detta som formas och byggs för att representera himmel. Herren Jesus klarlade för alla att den klippa på vilken församlingen ska byggas inte är något annat – eller mindre – än Faderns evigt barmhärtiga villighet att förse med ett återlösandets fundament, för att på detta skapa och ställa fram ett folk till att vara vittnen och ”förkunna hans lov”, för att på detta forma ett prästfolk till ett andligt tjänande inför honom. Frälsningens klippa, församlingens klippa är denna oavvisliga orubblighet i Guds eget väsen på vilken alla Guds syften vilar. Han, Herren, bygger enligt sina egna syften, vilka alltid är återlösandets syften – en inriktning och ett mål som står klippfast orubblig och på vilka församling byggs. Detta är den apostoliska förståelse i vilken Petrus har del. Detta är den apostoliska förståelse till vilken inget kan läggas. Ingen annan källa än Herrens eget tilltal förslår i denna sak. Ingen källa vid sidan av detta eviga tilltal kan vid något tillfälle vara till hjälp i återlösandets förlopp. Endast i Kristus, den korsfäste, förmedlar Gud kvalitetstilltal. Endast i honom talar Livet, sådant det levs inför Gud. Endast den man som står sänd av Gud, lär denna märkliga tilltalets kvalité.

Förvaltandet av Himlens värden
Män som sänts, män med ett Himlens mandat, står som ett Guds motmedel mitt under växande förvirring och avfall. Under den process, vilken består i ett sökande efter Herrens ansikte i bön och Ordets läsning, formas deras hjärtan till mottaglighet för de ting som sänds ovanifrån. Ihärdighet och tålamod står som viktiga komponenter i detta sökande, till att hämta fram ”Kristus”-innehållet i både Gamla och Nya testamentet. Inte vid något tillfälle ställer de upp resultaten av sitt väntande och sökande som principer eller formler att tillämpa enligt människors mått. Deras hjärtan har öppnats för Faderns perspektiv – utifrån denna erfarenhet förmedlar de liv, en livets puls som ingen princip någonsin kan härbärgera. Sådana män behöver inte använda ord, de ger sig inte till skådespeleri eller imitation – deras väsen präglas av autenticitet, deras väg är en erfarenhetens väg på vilken Herren anger karaktär och tempo.

Dessa mandatets män låter sig undervisas mitt i erfarenheternas flöde, mitt under det bedjande med vilket de söker Herrens ansikte och det läsande som ”prövar vad som är välbehagligt för Herren”, ”vad som är Herren kärt” och följer uppmaningen att ”Se till att era avgöranden och beslut står i samklang med Herrens vilja”. (Eftertryck och emfas frambringat med bruk av flera översättningar. Vi använder oss inte vid något tillfälle av parafraser – detta för att förbli trogna mot ursprungstext och dess värdeladdning.) Den apostoliska människan ivrar för Guds syften. Han återvänder gång på gång till en enda enkel fråga: ”Vad vill Herren ha?” Man kan genast utveckla den sålunda: ”Vad är han ute efter att kunna åstadkomma i dessa sena år?” ”Hur ser innehållet ut i ett verkligt representerande av hans syften?” ”Vad innebär det att föras till fullhet och fullkomlighet?” ”Står vi alls med i hans verk?” ”Vad innebär hans börda för oss?” ”Vad slags slutprodukt är församlingen ämnad att sträcka sig efter och kämpa för?”

Det apostoliska sammanhanget görs tillgängligt för utrustandet av ”de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus”. Det apostoliska sammanhanget, den heliga sammankomsten, görs tillgängligt för att skaffa samfällt hörande, för en gemensam förståelse av Guds syften, för ett vittnesbörd och för ett uttryckande av Himlens värden. Den apostoliska livspulsen har sitt fokus i att föra fram dessa eviga värden, den sätter öppnandet av Kristi hemlighet allra främst.

Kristus – måttet för allt som existerar. Församlingen som helhet, och i varje enskild del, ”välsignad med all den himmelska världens andliga välsignelse”. Frånvaron av apostolisk verklighet stadfäster en snabb omsvängning till världens utblick, till materialistisk måttstock, till en medelklassens värdegrund vilken i allt bestäms av en drastiskt anti-kristen livsregel: ”Vad tjänar jag på detta”. Frånvaron av apostolisk erfarenhet öppnar utrymme för omtolkandet av Himlens värden och välsignelser till att förstås i termer av ett fördjupande och stadfästande av en världsligt betingad livsstil och ett säkrande av självvalda trygghetssfärer. Den Heliga sammankomsten finner sin främsta utmaning i återvändandet till apostoliskt mönster. Församlingen i de sista dagarna uppfattar som sin huvuduppgift att återuppföra mur och stänga portarna mot värdens influenser och dess beslutsgrund. Församlingen måste lära sig att göra bedömningar och fatta sina beslut efter Himlens mått, enligt Jesus Kristus. Församlingen måste föras åter till att förstå att Himlen inte sänder något som inte hör ihop med uppenbarandet av Kristi sinnelag och sätt. Denna upptäckt kommer att vålla smärta, en nödvändig, renande smärta.

Välsignad av Himlen – att lära känna eviga värden och syften
Dessa apostoliska realiteter märks ut av Hebreerbrevets författare i det att han talar om dem som ”smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter”. Dess praktiska uttryck har sin begynnelse med ett riktande av både sinne och hjärta till att ”söka det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden. Ty ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud.” Liv i Kristus, uppståndelseliv, liv framsprunget på korsets uppståndelsesida sträcker sig precist och omedelbart efter de ting som existerar bortom det ordinära, ting som bestäms av och förmedlas från Guds tron. Det liv som levs på korsets uppståndelsesida avvisar och förskjuter de ting som hör världslighet och köttslighet till.

Återigen: ” Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” Den apostoliskt sinnade bär på en förmåga att fånga upp och föra fram det som inte kan ses, visa på de ting som inte går att omfatta – dessa ting som både göms och ges av Himlen. Aposteln ger sig i kast med de ting, tar strid för de ting som utestängts från denna värld – vittnesbördet och den härlighet som bara Gud själv äger. Hans brottningskamp består i att hävda och värna den kommande, den framtida, uppenbarelsen av Herrens härlighet; än mer, hävda och värna själva återkomstens faktum. Hans perspektiv är apokalyptiskt, han bär på klar insikt om Guds slutpunkt för den närvarande tiden och den nya skapelsens ankomst. Hans utblick är mättad av ödmjukhet – av den enkla anledningen att han har smakat den kommande tidsålderns krafter. Han känner sin arvedel, han har sett dess existens i det ödmjukande som han genomgått i uppenbarandet av Lammet, slaktat och offrat för det missgärningsmått han burit på och för att han ska kunna vandra i ”ett nytt väsende, i liv”. Apostlasinnets känslighet – saktmod samspelande med förmåga att bedöma, ett formande av visdom och rättsinne efter Kristi mått.

Apostolisk grund – ett slaktat lamm. Apostolisk förståelse – ett slaktat lamm. Apostolisk verklighet – ett slaktat lamm. Gud korsfäst för att omplacera människor i relation till tronen. Gud korsfäst för att omforma hennes inre konstitution. Apostoliskt förkunnande – ett slaktat lamm. Ett kungörande av gudsrikets anländande, med den maktsvär redan tillgänglig som Kristi herravälde uttrycker i samspelet mellan allmakten den ödmjukhet som väljer ett kors. Endast Gud kan åstadkomma sammanförandet och hålla balansen mellan dessa båda företeelser i ett enda radikalt uttryck. Han lever och utandas detta solenna uttryck, han uttalar eviga värden i detta uttryck – aldrig går det att fånga dess väsen i principer eller regelstyrt agerande. Guds eviga tilltal i Kristus producerar mjukhet och saktmod, ett väsen som ingen människa kan finna uttryck för. Dessa eviga värden återfinns i Kristus – endast i honom. Han är måttet för allt verkligt liv – måttet efter vilket allt ska jämföras och dömas.

Ödmjukhet konfronterar
Vad händer när Himlen anländer? Vad händer när sanningen är verksam? Vad händer när Sonens ord och tilltal rör vid ett hjärta?
”Jag har satt dig att pröva mitt folk och gjort dig till en fast borg, för att du skall lära känna och pröva deras vandel.”

Ett ord, sänt från Himlen, äger kraft nog att upplysa och uppenbara. Ett sådant ord talar verklighet. Det innehåller ett gott mått av Herrens återlösande intention. Ett sant Herrens tilltal för in ett sönderbrytande och en nödvändig förkrosselse – en förberedelse för Guds ödmjukhet att penetrera och slå rot i hjärtegrund. Apostlasinnet bär med sig ett stort mått nitälskan för den uppenbarandets process som förklarar vad som finns i en människa, för den process som förändrar hennes status. Apostlaskapet vakar över sannfärdigheten, över de ting som sänts från Himlen. Mandatets män är grundläggandets och stadfästandets män, män som alltid söker efter ett fördjupande av förståelsen av det som är verkligt sant. De vet instinktivt att det inte finns några nya sanningar – sannfärdighetens värden är konstanta, dess innehåll kan inte förändras, uppenbarandet av dess natur är ett uppenbarande av Jesus Kristus.

Verkligt apostlaskap, den apostoliska förkunnelsen av Kristi kors innebär ett uppenbarande av Guds syften, ett uppenbarande och uppvisande av Faderns vilja att återlösa och återupprätta. Jesus definierade sin uppgift i uppenbarelsetermer – ett uppenbarande av Fadern och hans hjärta: ”Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit fast vid ditt ord.” Han hade talat om sin uppgift vid ett tidigare tillfälle, och sagt: ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Tabernaklets nådastol talar Kristus i samma termer: ”Där skall jag uppenbara mig för er och tala med dig”, där kommer jag att konfrontera er med det som är verkligt sant för att föra er till sann mognad. Den barmhärtighet som man möter där är – efter det hebreiska språkets ”Chesed” – en innerlighetens barmhärtighet, en barmhärtighet som överflödar av korsets verklighet.

Ett sannfärdigt uppfattande av Himlens verklighet för fram Guds härlighet till främsta position. Det apostoliska seendet finner Lammet stående mitt framför tronen. Lammet slaktat, Sonen korsfäst – detta är uppenbarelsen av Himlens eviga härlighet, den som ska förkunnas och prisas bland alla folk och folkslag och som förblir genom alla dess eviga dagar. Nu, när de heliga äter av förbundsmåltiden, Herrens måltid, hans offerdöds måltid, förkunnar de hans död. ”Till dess att han kommer.” – ”Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl.” Fröjda dig storligen, du församling, han återvänder, återkommer i härlighet, i rättfärdighet och ödmjukhet.

I det apostoliska seendet uppenbaras Guds härlighet – det fulländade sammanförandet av heligheten och ödmjukheten. Apostlasinnet finner dessa ytterligheter samlande till förnämligaste samspel vid Guds nådastol – där Gud talar i Kristus. Människor gör heligheten skarp och kärv och sanning blandas med präktighet och högmod. Människor förvandlar ödmjukheten till klagolåt och initiativlöshet. Barmhärtigheten görs selektiv i människors händer och frambringar filantropins inte särskilt nobla konst och ställer den på barmhärtighetens plats. Apostlaskap uppenbaras i Kristus och måste därför uppenbara Kristus. Apostlasinnet för in ödmjukheten på skådebanan, det uppenbara det kors som för alla tider bor i Faderns hjärta. Dess uppfattning av Gud är hög och upphöjd. Dess uppfattning av Herrens härlighet är i allt hög och upphöjd. Dess mission består i att bär bud om Lammet, bud om Lammet som slaktats för att föra in förkrosselse, grundlig förkrosselse bland människors barn.

Sion – apostoliskt klimat och förväntan
Brevet till Galaterna innehåller en väckande sats: ”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” Den personliga korsfästelsen med Kristus är aldrig ett tillval; den person som vänder sig till Himlen, för att färdas dit, bär med sig en grundlig och pågående erfarenhet av korsfästelsen med Kristus. Korsfästelsen med Kristus är aldrig ett tillval – den man som sänts från Himlen är sänd på basis av en sådan erfarenhet.

Korset är ingen lyxartikel, en företeelse att upplevas som ett stycke estetik eller som ett religiöst tillbehör. Korset är istället en påtagligt hård verklighet i den andliga människans erfarenhet. Genom dess närvaro och dess praktiska uttryck i personliga omständigheter, kan den andliga människan ta del av och stå i Kristi rättfärdighet. Det skriver om människors erfarenheter enligt försoning och rättfärdighet. Korset åstadkommer mer; det skriver Livets Andes lag i lärjungen, det skriver in ett nytt beteende. Dess nyskrivande av individens konstitution innebär ett omstrukturerande av hennes intentioner och det formulerar villighet uttryckt i praktisk lydnad allteftersom Guds syften uppenbaras och förklaras. Det första brevet till korintierförsamlingen ger kortast möjliga sammanfattning: ”Ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning”. Korset ger oss möjlighet att så stå i dessa ting – i praktisk verklighet och praktiskt uttryck.

Korset kan man inte välja in eller välja bort. Genom dess återlösande verkan ”har ni kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara, en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till en domare som är allas Gud och till andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och till det renande blodet som talar starkare än Abels blod.”

Den apostoliska verkligheten är samlad i dess fullhet i begreppet ”Sion”. I Davids psalmer står Sion som fokus för Guds välbehag, i Sion har han sin boning, denna plats utgör utrymme för hans tron och hans styre för alla tider. Sion håller apokalyptiskt mått, ”från Sion skall lag utgå, och Herrens ord från Jerusalem”. Genom korsets verklighet över en lärjunges liv har en sådan redan anlänt och denne skyddas och befästs av Sions verkligheter. Sion bär med sig ett fullt mått av Himlen. Dess verklighet begynner med ett bröllop och en stad – samvaro med Gud i dess fullhet och sedan ett styre samman med Herren enligt Guds syften. Styret anländer aldrig utan samvaro och intimitet, styret står aldrig självständigt. Den apostoliska verkligheten heter Sion, den plats där Herren Kristus styr med Himlens suveränitet. Sant apostlaskap är ovillkorligt korsfäst gentemot självhävdelsens försök till styre och till sökandet efter positioner och auktoritet.

Den man som bär med sig ett Himlens mandat ropar och våndas samman med David, han söker efter återlösandets mönster, han våndas med förväntan att Himlens protokoll ska tillämpas i korsfäst liv och vittnesbörd inför världen. Den utsände våndas och ropar i delaktighet i kung Davids börda: ”O, att det från Sion kom frälsning för Israel!” Ps 14:7. Vem gör sig redo att ta sig upp på Herrens berg, Sions heliga berg, för att så småningom återkomma med ord i Kristus och ett tillämpande av Himlens protokoll?

”Återlösaren skall komma till Sion och till dem i Jakob som vänder om från sin överträdelse, säger Herren.” Jes 59:20
Herrens syften är uppställda i klara och osvikliga satser. Här är hans vilja, detta är hans eviga syfte framställt och uppfyllt i Kristus Jesus, i korset och i den uppståndelse som utan dröjsmål följde.

”Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. Och detta skall vara mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder.” Rom 11:26-27
Återlösarens ankomst till Sion – en apostolisk händelse, sändandet av Sonen. Sedan, frälsarens framträdande i, och ut ur Sion – en apostolisk händelse inkluderande sändandet av män som beretts att kungöra Kristi suveräna herravälde, och hans personliga samvaro med dessa män som så färdas med återlösandets budskap.

Sion – apostolisk miljö. Sion – återlösningens miljö. Sion – återlösning uttryckt i en gemenskap av heliga, bland dem som söker sannfärdighet och ödmjukhet till att bli praktisk substans i daglig samvaro. Korset skaffar ordning, korset ger saklighet åt tron. En gemenskap buren av korset är i sanning till Guds välbehag. Och han sänder män till att kungöra dess kommande. Herren sänder män till att kungöra Återlösarens snara ankomst. Han sänder män att ordna gemenskap efter Himlens mönster. Sändandet konstituerar i sig självt Himlens förkunnande. Sändandet konstituerar den apostoliska miljön. Det som kommer ner ovanifrån, från nådens tron, konstituerar apostolisk miljö.

Läsning: Hebr 1:1-2, Matt 17:15, Ez 40:3-4, Jer 6:27, Act 4:10-11, Matt 16:18, Isa 43:10-11, 1 Pet 2:9, 2 Sam 22:7, Eph 4:12-13, Eph 1, Hebr 6:5, Col 3:1-3, 2 Cor 4:18, Jer 6:27, John 17:6, Mark 10:45, Ex 29:42-43, Rev 5:6, Zech 9:9, Gal 2:20, 1 Cor 1:30, Hebr 12:22-24

Published in: on maj 13, 2015 at 9:00 f m  Kommentera  
Tags:

Apostoliskt uppdrag 02

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst
Av Lars Widerberg
Kapitel 02
Förvaltandet av Guds hemlighet

Vad slags män är de, dessa apostlar? Hur utmärker de sig, dessa apostlar? Deras karaktär – hur ser den ut? Vad sysslar de med? Ser man dem på framskjutna positioner? Med vilka markörer identifieras deras storhet? Finns det någon beröringspunkt mellan deras karaktär och uppträdande och det budskap som de sänts att bära fram? Vad slags män är de, dessa apostlar?

Ni vet ju hur vi uppträdde bland er och vad vi gjorde för er. 1 Tess 1:5
Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. 1 Kor 4:1

Ordet ”apostel” låter sig inte användas som förevändning för självupphöjelse, det innehåller ett uppdrag vilket bärs och hanteras allteftersom manbarhet och mognad fostrats fram i tjänandets ande. Paulus beskriver sig själv och det apostoliska sällskap av kringresande sändebud i det följande: ”Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss”. Han ser på sig själv och sina följeslagare som tjänandets män, som män ständigt på plats i väntan på Mästarens ord och befallning. Han uppfattar sig själv och sina medarbetare som män vilka på allt sätt måste värna trovärdighet och rykte, väl övade i de ting som hör Guds hushåll till. Deras kreditiv bärs av Guds eget sändande, sända med bud om Jesu Kristi suveränitet och herravälde. Med deras uppdrag följer svårigheter och obehag, en uppgift som består i att forma brohuvuden och fundament för de ting som bär Himlens kännemärken. Deras roll innebär sant tjänande för att Guds hushåll ska kunna föras till mognad.

Dessa män, dessa sända män är vittnesbördets män. De är ämnade att bära vittnesbörd, deras arbete består i att etablera ett stadigt vittnesbörd – de förs ut för att visa upp den andliga verkligheten. De nitälskar alla för andlig autenticitet. Den verklighet de bär på äger stadiga moraliska kvalitéer, den andlighet vilken de representerar kungör ett moraliskt initiativ. Den är en andlighet som för in moralisk konsekvens. Apostlaskapet är en levande produkt av Herrens bergspredikan. Sången i deras mun, sången i allt de företar sig, är direkt hämtad ur varje vers av Psalm 119. Deras är budskapet om den kommande Återlösaren, en återlösning som bringar rättsinne och rättfärdigt liv. Och de nitälskar för ett tillägnande och för tillämpning av dessa återlösandets verkningar, utlovade och framförda till män och kvinnor på var plats genom Guds egna texter. Ord som summerar, ord som definierar och bringar överensstämmelse återfinns ofta i deras tal – ord som ”oåterkallelig”, ”Mitt rådslut skall gå i fullbordan”.

Mannen på Damaskusvägen, tillintetgjord i grund genom uppenbarandet av den Herre och Mästare som han hade förföljt med hjälp av de grymmaste medel och allvarligaste resultat, ställde upp den mest betydande fråga av dem alla: ”Vad vill du att jag ska göra?” (Ingen av våra svenska översättningar vågar ta med den.) Den sammanfattar den apostoliska nödvändighetens skärpa. Den människa som vågar lägga stoppkloss för sina projekt och sitt arbete och stänga dörren till de ting som ligger som ouppfyllda drömmar och ambitioner gör sig själv till kandidat för ett tjänande av apostoliskt snitt. Allt detta agerande och allt detta handlande för att bli sedd och erkänd passar inte in då Herren uppenbarar sig för att föra en människa till en Himlens uppgift. Ivern att producera efter religiöst mått, ambitioner enligt jordiskt sätt klarar inte kraven på andlig kvalité inför Herren. ”Vad vill du att jag ska göra?” – lydnad, då svaret kommer, står som begynnelse på den apostoliska färden.

Guds hemligheter
”I de dagarna när den sjunde ängelns röst hörs och han blåser i sin basun, då är Guds hemlighet fullbordad, så som han har förkunnat i det glädjebudskap han gett sina tjänare profeterna.”
Upp 10:7

En bestämd punkt i tiden ligger uppmätt, och den ligger nära, då Guds hemlighet når sin fullbordan. Det finns en tidpunkt, nära förestående, då Guds syften når sin slutpunkt. Det finns en markör i tid och rum då allt skapat står vid sin ände – för att ge plats åt en ny begynnelse. Denna Guds dag kommer med förödelse, den kommer som en härlighetens dag med vilken han slår upp dörren till en ny värld och för sitt suveräna välde, för var och en att se och glädjas över. Till den dagen måste hans syften ses och hanteras som hemligheter. Men, dessa Guds hemligheter kungörs av män med sändandets mandat, de öppnas och förklaras i den rättframhet och anspråkslöshet som Himlen ger. Guds hemlighet ligger öppen för var och en som ger sig tid att undersöka dess väsen, de ligger till reds i väntan att öppnas av öppna hjärtan, av hjärtan som är redo att lära ödmjukhet.

Apostlasinnet kungör en öppen hemlighet, sändandets människa bär med sig Guds hemlighet. Dessa män bär med sig en extraordinär komponent i sitt inre, i ett ”Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus”. Apostlaskapet låter oss få se ett tjänande av ett annorlunda slag, ett tjänande efter Himlens protokoll. Vart och ett av Himlens syften, varje del av dess intention låter sig samlas under begreppet ”protokoll”, detta som är Himlens särskilda förhållningssätt och arbetsmetod. Faderns vilja, detta i vilket han finner behag – detta som inte kan gå om intet – summeras och sammanfattas i Kristus Jesus. De ting som överlever denna tidsålder, för att snart föras in i den nya, står alla famnade och återlösta i Kristus Jesus. De ting och sammanhang vilka inte tillåter sig föras in under Herrens hand kommer att skakas och försvinna. Hemligheten talar, Himlens protokoll talar sakligt och kärvt om skiljandet mellan dessa som låter sig helgas och dess motsats och motståndare – dessa som fortfar att stå kvar i ovänskap och orenhet. Män som sänts av Himlen bär bud om det rike som kommer och om dess begynnelse invärtes – det rike som begynner invärtes hos män som vågar böja sig, ödmjukade av mänsklig otillräcklighet.

En särdeles kompakt version och summering av denna hemlighet innefattar följande noteringar:
”Ni har ju hört om det uppdrag som Gud i sin nåd gav mig med tanke på er, hur jag genom en uppenbarelse lärde känna hemligheten så som jag redan i korthet har skrivit. När ni läser detta, kan ni förstå vilken insikt jag har i Kristi hemlighet. I tidigare släktled har den inte avslöjats för människor så som den nu genom Anden har uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter. Den innebär att hedningarna i Kristus Jesus och genom hans evangelium är våra medarvingar och tillhör samma kropp som vi och har del i samma löfte. Och detta evangelium har jag blivit satt till att tjäna i kraft av den gåva och nåd som Gud har gett mig genom sin mäktiga kraft. Jag, den ringaste av alla heliga, har fått denna nåd att bland hedningarna predika evangeliet om Kristi outgrundliga rikedom  och att upplysa alla om hur den hemlighet förvaltas, som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare.” Ef 3:2-9

”Därför, heliga bröder, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till.” Hebr 3:1

”Församlingens tjänare har jag blivit i kraft av det uppdrag Gud har gett mig för er räkning, att överallt predika Guds ord, den hemlighet som genom tider och släktled varit dold men nu har uppenbarats för hans heliga. För dem ville Gud göra känt vilken rikedom på härlighet hedningarna har i denna hemlighet – Kristus i er, härlighetens hopp. Honom predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att ställa fram varje människa som fullkomlig i Kristus.” Kol 1:25-28

Sammanfattningen summerad: Det apostoliska uppdraget; ett sammanförande av män till att vara Kristi följeslagare, till att kungöra hans suveränitet, till att kungöra Kristi hemlighet bland hedningar, till att kungöra hemligheten – Kristus i er, härlighetens hopp. Sända och satta istånd att visa upp och kungöra ting som ligger bortom förstånd och fattningsförmåga – att födas till liv i Kristus, liv bestämt och ordnat i Kristus, honom formad invärtes, ett växande till andlig mognad. Ett sådant vittnesbörd följer på – kan bara följa på – ett Himlens sändande och ett rustande efter Himlens protokoll.

Hemligheten
”Ni har fått del i Guds rikes hemlighet. Men de som står utanför får allt i liknelser.”

Där ett hjärta låter sig öppnas till att lyssna och begrunda är rikets hemlighet redan verksam. Ett mjukt hjärta klarar att ta emot ett förmedlande av de ting som vilar i Guds hjärta. Det sinne som bär på höga tankar om sig själv stannar sällan upp för att tänka efter, det ser sig själv som referenspunkt och måttstock för allt och alla. Då Herren började tala till folket med hjälp av liknelser klarade lärjungarna inte att följa honom i hans val av taktik och de bad honom strax att förklara. Jesus hade begynt att använda denna metod då han funnit att åhörarnas öron och hjärtan slöts allt mer i ett avvisande av utmaningen till omvändelse och gudfruktigt liv. Hans användande av bilder och liknelser i kommunicerandet av Himlens värden och protokoll nådde dem trots deras ovilja att höra – deras samveten förstod och skapade oro. Hans liknelser passerade förbi deras förståndsapparat och nådde deras inre öron. Detta kunde han göra på basis av det uppdrag som han mottagit av Fadern, på basis av Himlens eget sändande. Dessa sändandets ord kunde avvisas som obegripliga av förståndets människa, men de hade alla förmåga att röra vid samveten och öppna hjärtan till begrundan och överbevisning.

”Ni har fått del i Guds rikes hemlighet.”
Uppenbarandet och igenkännandet av Guds rikes hemlighet förmedlas till människor på exakt samma villkor som nyfödelsen och sändandet – från ovan, från Himlen, initierat av Gud. Detta kände Paulus så väl till, utifrån sin egen erfarenhet, och därför bad han församlingen i Efesus att ”be också för mig, att ordet ges åt mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt gör evangeliets hemlighet känd”. Han bad om att ord skulle ges honom – i sig en markör för det apostoliska uppdraget, ord med särskild bärighet till att penetrera hjärtan och föra till omvändelse och gudfruktighet. Vilket språk den mannen använde under Guds hand – ett Himlens penetrerande från generation till generation, ända till jordens ändar!

”Jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig, när jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem sänder jag dig, för att du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus.”

De män som sänts av Himlen har blivit vittnesbördets män, de brottas alla med de ting som finns bortom och som därför är av en annan sort. Deras uppträdande och förhållningssätt reflekterar Himlen. De är verkligen män, mognande män, på väg att bli det som män är ämnade att vara – på väg att bli lika Kristus, på väg att göras till kärl för hedersamt bruk. Dessa sändandets män är män som tömts, kärl som krossats. Inför den församling som drivs av syften och ambitioner som motiveras av ett bedrägligt självfokus, av fåfängans falska löften och av utsikten att göras gudomlig står aposteln som ett omutbart råmärke och visar på korsets väg som den enda vägen till manlighet. Detta är hemlighetsfullt och otillgängligt – det tillhör gudsfruktans hemlighet.

Himlens sändande är ämnat att öppna ögon – bland hedningar och bland kristna. Detta öppnandets uppdrag, dess penetrerande verkan till omvändelse är ett av grundläggandets särmärken hos den apostoliska människan. Himlens sändebud kungör nyfödelsens nödvändighet såväl som dess möjlighet. Hans budskap är en provokation och bär på ett överväldigande löfte. Utan denna Himlens provokation är den person som menar sig vara sänd rätt och slätt ett präktigt misslyckande. De heligas gemenskap vilar på det faktum att de kallats till omvändelse och deras vittnesbörd vilar med den radikala omvandling som följer omvändelsen. De har förts tillsammans för vittnesbördets skull, för den gemensamma lydnadens skull, för att stå tillsammans inför hedningar och de makter som styr dem. Det apostoliska vittnesbördet, det samfällda vittnesbördet talar på mångfaldiga sätt också till makterna i himlarymderna. Och frågan lämnar oss inte – hur uppträder vi, vad slags intryck förmedlar vi, vad slags män är vi?

Evangeliet – gudfruktighetens hemlighet
”Erkänt stor är gudsfruktans hemlighet.” 1 Tim 3:16
”De skall äga trons hemlighet i ett rent samvete. 1 Tim 3:9

”Honom som förmår styrka er genom mitt evangelium, min förkunnelse om Jesus Kristus, enligt den avslöjade hemlighet som under oändliga tider har varit dold men nu har uppenbarats och genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning gjorts känd, för att alla folk skall föras till trons lydnad – Gud, den ende vise, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i all evighet, amen. Rom 16:25-27

Evangeliets hemlighet innehåller och bär fram Guds mysterium – honom själv som korsfäst. Evangeliets hemlighet låter oss se och ta del av Guds handlande med människor, med människors väsen och verk för att återetablera renheten och föra dem till en vandring i rättfärdighet. Dessa som söker sig till denna hemlighet leds till den ena gåtan efter den andra – denna hemlighet som bär på ett under större än det största mirakel i denna materiens och lagbundenhetens värld – vilka vi är alltför benägna att lyfta fram som tecken på Guds välvilja. Gudsfruktans hemlighet, gudfruktighetens mirakel är ett så mycket större under – ett under som få fäster något avseende vid. Det sinnelag som vilar i Guds sändande är ett och det samma som gudfruktigheten bär fram – en man sänd att bära bud om den Gud som låtit sig korsfästas för att återupprätta helighetens välbehag bland människor, en man sänd att bära bud om Guds Son korsfäst för att rena ett folk åt sig och hålla dem rena mitt under det mest brutala motstånd. Himlens protokoll, Himlens förhållningssätt och dess moral är ingen småsak, dess sinnelag och handlingsmönster får inte förfuskas – det krävs apostlasändande och apostlasinne att forma dess fundament.

Det finns en annan hemlighet i verksamhet bland oss – oppositionens och motsättningarnas mysterium, ett lättvikts-mysterium, en hemlighet satt i rörelse för att rucka skapelsens värde och tömma den på värdighet, en hemlighet som eggar och eldar på själv-livets drömmar och ambitioner – missgärningens och laglöshetens mysterium. Dess uttryck består i en oregerlig lockelse till att följa köttets begär och genererar ”högfärd över detta livets goda”. Denna hemlighet och dess verkan placerar sig i omedelbar opposition till, den uttrycker sig i ett direkt motsatsförhållande till gudfruktighetens hemlighet. Den låter sig klädas i gudaktighetes former, men förnekar med sitt väsen den kraft som bor i gudsnärvarons hemlighet. Dess verk är lömskt och svårfångat, dess resultat förödande. Aposteln och profeten är män sända att skapa fundament och ramar för de heliga såväl som mur och gränslinje för att avvärja detta förödande inflöde av ondska. Och frågan står tydlig – vad slags män är vi?

Förvaltandet av hemligheten
”Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. Av en förvaltare krävs att han visar sig pålitlig.” 1 Kor 4:1-2
”Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund.” 2 Kor 3:6

I apostlaskapets kärna och i profetiska sinnets innersta finner man något som tillhör Guds eget väsen – prästsinne och prästroll. Aposteln, och hans följeslagare, profeten, klarar inte sin uppgift så som det är tänkt utan altarets förkrosselse och dess etablerande av ett tjänandets sinnelag. Himlens protokoll uttrycks i termer av prästsinne, i termer av förkrosselse och ödmjukhet, i termer av det nya förbundets innersta kvalitéer. Paulus definierar krossandet och otillräckligheten, vilka tjänar som plattform för prästsinnet så här: ”Vem räcker till för detta? Vi är inte som de flesta, som för egen vinning förfalskar Guds ord. Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det ord som kommer från Gud.” Vårt behov av honom är konstant – Gud söker efter tomma kärl till att använda för frambärandet av budskapet om den korsfäste Sonen. Och Paulus understryker sin sak när han förklarar att hans styrka och hans apostlaskap ligger gömd med, och görs funktionell i hans bräcklighet.

Aposteln använder två laddade ord i ett försök att definiera den roll och det arbete som han och hans medarbetare förts in i – dessa som hade ”fått del av en himmelsk kallelse”. Det första ordet för oss ombord på en Romersk trirem – dåtidens snabbaste krigsskepp, vilket besatt våldsam slagstyrka och effektivitet. Dess primära framdrift bestod av 80 par åror arrangerade i tre etage. Aposteln hade gjort omedelbar bekantskap med dessa förfärliga krigsmaskiner under sina långa strapatsrika resor. Han hämtar det första beskrivande ordet för apostlaskapet bland roddarna ombord på triremen – en ”huperetes”, roddaren på nedersta etaget. Denne man, längst ned, tog emot de hårdaste törnarna från vind och sjö. Medelhavsvågorna slog ofta in över honom då vinden låg mot. Också i stilla vatten var hans arbete med dessa långa åror det tyngsta.

Ordet ”huperetes” är noggrant valt av aposteln för att, en gång för alla, placera apostelns arbete som slitgöra på den lägsta positionen bland Guds tjänare. Om och om igen låter han denna tanke befästas genom att använda ordet ”doulos” – vårt gamla svenska ord ”träl” passar som motsvarighet. Han gör sak mot de falska apostlarna, som for runt bland de nyetablerade församlingarna för att söka utnyttja dem i deras aningslöshet – han gör sak mot dem på just denna punkt. Apostlaskapet lämnar inget utrymme för självupphöjelse och flärd, det lämnar inget rum för något försök att säkra position över folket för att styra och utnyttja. Ordet ”huperetes” vaktar dörren till Guds hus och stänger ute nikolaiterna – dessa härskandets män, vilka Herren pekar ut och fördömer så kraftfullt i sändebreven till de sju församlingarna i Mindre Asien.

Tjänaren, underroddaren, vet att hantera strapatser och påfrestningar och gör det med vetskap om att ”vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet.” Han vågar inte förfalska gudsordet för den egna vinningens skull. ”Denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.” Aposteln, Herrens träl, beskriver läget och klargör normen. ”Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp. Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp.” Umbäranden, försakelse och ödmjukhet utmärker den verklige aposteln. Han är en blåklädernas människa – arbetar hårt, pålitlig, alltid på plats, och i allt ödmjuk. Vad slags män är vi?

Det andra ordet, använt av Paulus för att definiera aposteln, är “oikonomos”, vilket beskriver förvaltandet av ett hushåll. Petrus för fram saken som en huvudpunkt i sitt första brev, i det att han skriver noggranna ord om det andliga huset och dess ordning – sammanförandet av en prästerlig gemenskap ämnad för gemensam tillbedjan och för andliga offer till Guds välbehag i Kristus. Denne ”oikonomos” skapar ordning för tjänandet bland de heliga, ordning där det rutinmässiga organiserandet och programmakeriet är bannlyst. Guds hus, ett heligt folk, avskiljt för sådant som är sant andligt, för gemensam tillbedjan – musikalitet har lite eller inget med dessa ting att göra, för detta som uttrycker en människas innersta, en människa i bävan, i förundran, i uppgivenhet, i förkrosselse, i jubel och med lydnad. I denna rymd där helighetens väsen och välbehag formar protokoll öppnar män, som lärt andlighet och konsten att offra andliga offer, vägen för den renhet och den känslighet som eliminerar var tendens till låghet och trivialiserande, öppnar väg för blygsamhet och ro, öppnar väg för den fridsamhet och det stilla väsen som reflekterar Himlen. Vad slags män är vi?

Förvaltandet av Guds hemligheter innebär en intrikat utmaning värdig verkliga män. De flesta förblir just bara män, utan verklig kvalité, utan verkligt vittnesbörd. Förvaltandet av Guds hemligheter inbjuder till att ta sig an den mödosamma färden upp på Guds höjder, hän mot andlig mognad. De flesta föredrar medelmåttighet, föredrar värld och flärd, föredrar att dröja kvar bland allt lågt och ytligt. Förvaltandet erbjuder hårt arbete, det arbete som kräver verkliga män – det är därför ett arbete med lön av förnämligaste slag. Den stora skaran låter sig nöjas med religiositetens larm och skrammel, det som rätt och riktigt kallas sötsliskig imitation. Förvaltandet av Guds vittnesbörd innebär expeditioner och företag som sträcker sig in på områden där tankemöda och organisationsförmåga står sig slätt. De män som hävdar dessa kvalitéer dröjer hellre kvar i sina säkrade trygghetssfärer och förblir oskickliga för Herrens sak. Underroddare och trälar – det apostoliska idealet innebär ett kontinuerligt pågående krossande till förmån för ett genuint vittnesbörd. Vad slags män är vi?
Läsning: 1 Kor 4:1-2, Jes 46:10, Apg 9:6, Upp 10:7, Ef 1:9-10, Ef 3:3-9, Hebr 3:1, Kol 1:25-28, Mark 4:11, Ef 6:19, Kol 4:3, Apg 26:16-18, 1 Tim 3:9, 16, Rom 16:25-26, 1 Joh 2:16, 2 Kor 3:6, 2 Kor 2:16, 2 Kor 4, 1 Petr 2:4-5

Published in: on april 13, 2015 at 9:52 f m  Kommentera  

Apostoliskt uppdrag 01

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst
Av Lars Widerberg
Kapitel 01,
Apostlasinnets innersta väsen
Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter, amen.
Rom 11:36

Paulus, aposteln, samlar tre prepositioner i denna sista del av den överväldigande vackra lovprisning som sammanfattar apostlaskapets fenomen. Han för fram grundelementet hos de ting som ligger helgade i det inre hos en grundsättningens man genom att bruka tre små ord vilka anger riktning och verkningssätt. Den första prepositionen från det grekiska språket, vilket han använde för att tillkännage och förkunna budskapet om Gud, korsfäst och uppstånden, är det lilla ordet ”ek”; ”ut ur”, ”kommet från”, ”ur hans hand” – källa och begynnelse hos Gud, uteslutande hos Gud.

Aposteln fortsätter att uppenbara detta mandatets mysterium som vilar hos den man som sänts efter Faderns sätt och sinne. Den andra prepositionen vilken han här låter komma till användning är ”dia” – ”genom”, ”med hjälp av”, ”med vars hand”, ”under dennes hand” – utan annan pådrivande kraft, friad från annan inverkan. Den tredje prepositionen beskriver mening och mål för detta som står sant apostoliskt, ”eis” – till honom och hans upphöjelse, uteslutande för hans sak, slutprodukten orörd och osmutsad härlighet, yttersta fokus – Gud, honom allena.

”Jag sökte bland dem efter en man att ställa i gapet” – Jag sökte efter en man att sända. Jag sökte efter en man som skulle kunna stå. Herrens röst, intonation och anslag i dessa ord från Hesekiels bok bär med sig oerhörda djup av besvikelse och ruelse. Sorgen i denna mjuka röst uppenbarar för det hörande örat det kors som för alla tider återfinns i Faderns hjärta. Sökandet efter män att sända, sökandet efter män att ställas i gapen till försvar för land och städer fortsätter i dessa sena dagar på samma sätt som på profetens tid – alldeles intill de dagar då domen skulle falla över nationen Israel med ödeläggelse av våldsammaste slag.

Sändandets mysterium, apostlaskapets kärna, vilar med ett seende likt Guds eget, sändandet har begynnelse med förmågan att uppfatta verkligheten sådan Herren ser den. Grundsättandets människa, den man som sänts med gudsord, har låtit sig göras tillgänglig för intryck från och ett formande efter Guds eget hjärta. Han lär sig Kristus genom att färdas in i Faderns närhet, han lär sig Kristi kors genom att vistas i Guds närhet – nära hans hjärta, i vilket man ständigt återfinner ett kors. Apostlaskapet står djupt andligt just för att det söker förnuft och sannfärdighet, söker det där all vishet samlats – i Kristus. Herrens sökande efter män innebär ett sökande efter kärl som klarar att bära fram barmhärtighet mitt i domens dagar. Kristi kors ödelägger de ting som inte håller Himlens mått. Korset formulerar Himlens hållning, dess sätt att förhålla sig enligt helighetens mönster – dess kärna är rätt och färdighet, en rättfärdighet som låter sig uttryckas i gudsfruktan och gudfruktighet – i barmhärtighet och rättvisa, särskilt riktad till dem som inget har eller kan. Korset innebär moral, ett handlande som bygger godhet och förmedlar rätt – girighet och högfärd övervunnen medelst sannfärdighet och ödmjukhet i samspel hos män som sett Himlen.

Män som sänts
De män som fostras för sändandet, förs oavvisligen till att upprepat stå rådlösa och handfallna. De leds utan undantag genom förkrosselsens erfarenheter. Mose togs undan från palats och position till den bortersta änden av öknen med insikten om sin oduglighet – inget kunde han åstadkomma för att hjälpa i befriandet av sitt eget folk. Frihet och frälsning frambringas inte på människors initiativ – det hopp och de föreställningar som rotats rycks upp under korsets beröring. Att höra en röst ur en brinnande törnbuske med ord om helighet och befrielse, med tilltal som skickar lyssnaren med stav i hand och fåordigt budskap till att träda fram inför maktens män – att höra på detta sätt smular sönder mannen redan vid början av hans uppdrag. Och samma slags process repeteras vid varje nytt uppdrag – en man ensam med Gud, en man tömd på all tilltro i fråga om egen duglighet, en man förd till insikt om dessa Himlens ting vilka till sitt väsen är så fundamentalt annorlunda.

Dessa som kallas åt sidan för att fostras för Himlens uppdrag konfronteras upprepat av dessa företeelser som ter sig så annorlunda, detta som ligger bortom naturlig fattningsförmåga – som den ödmjukhet som låter sig trängas samman i en törnbuske. Budskapet om den Gud som låter sig korsfästas kan inte bäras fram som ett intellektets sammanställning – en sådan hälsning hanteras och förmedlas av ett lika tömt som varmt hjärta. Detta som blir givet honom är också det som strömmar ut från honom, hans hjärta hanterar varje del av denna process – ett budskap som systematiseras i studerkammaren uppenbarar endast ett hjärta som undvikit förkrossandets nödvändighet.

Budskapet om den Gud som låter sig korsfästas har sin begynnelse i bönekammaren, det föds i handfallenheten, i våndan, i brottningskampen med de ting som borde bära på helighet men som ter sig fullständigt odugliga för sådant. Apostelns hållning till det som hör Herren till, till heligheten och gudfruktigheten, låter sig visas i hans sätt att förhålla sig till alldaglighetens ting och företeelser. Den apostoliska människan värnar enkelheten – hans inställning till de små tingen låter honom säga något om heligheten och om den sublima skönhet som bor samman med enfald och enkelhet. Den man som bärs av sändandets verklighet bär därför på ett stycke av Himlens väsen, dess helighet – och heligheten skapar avtryck. Detta är det Guds mysterium som följer honom.

”Vem får gå upp på Herrens berg? Vem får träda in i hans helgedom?”
Denna ofattbara skillnad mellan människors väsen och Guds, denna fundamentala olikhet mellan Kristus och den vanliga människan bryter i psalmistens sinne när han skriver denna rad. Han hade del i sändandets verklighet – både förkrosselsen och storheten. Regentskapets omsorg och faderskapets omfång som låg säkrat i Davids styre kallar på likartade uttryck hos dem som står sända efter himlens sätt. Paulus, mönsterbild för allt sändande, påminde församlingen i Tessalonika om ”hur vi uppträdde bland er, för att tjäna ert bästa”.

Få av oss bringas ur fattningen eller står rådvilla inför det faktum att vi saknar insikt om Himlens protokoll. Få, om ens någon, överväger en färd in i Guds närhet. Ett sökande efter sant heliga ger i dessa våra dagar magert resultat. Trivialiserandet av de ting som hör heligheten till borde chockera, men mönster och vana uppehålls utan eftertanke. Gudshusets sociala patos vilar på filantropins grund – alltför snäv för att kunna representera gudsriket. Sändandet, ett apostoliskt synsätt, finner begynnelse med våndan över att församlingen saknar insikt om Himlens protokoll.

Amos, en av Tekoas herdar, fördes undan från arbetet med fårhjorden för att tilltala ett upproriskt folk – för att förmedla ord om den Gud som står förkrossad inför människors villfarande religiositet. Våra moderna församlingar saknar förmåga att förmedla eviga värden – Herrens börda, hans vånda förblir en egendomlig, en främmande verklighet i det att gudsfolket avböjer formandet efter Faderns hjärta och avvisar korsets verk mot världens inflytande. Herdens erfarenhet innebar avbrott och nedbrytande, ett brott med det ordinära och invanda – detta som angav trygghet. Vi förväntar oss att Gud ska freda oss och säkra vårt – allt detta som hör till vår trygghetssfär. Frälsning är något som vi tar oss rätt att definiera, att med bön skaffa fram enligt våra behov. Apostlasinnet, däremot, våndas samman med Herren för ett sannfärdigt uttryck för Guds frälsning, för den frigörelse som stämmer överens med Himlen, den frälsning som är Hans, i ett från Honom, genom Honom och till Honom – för att tillföra ära till detta som bestäms av eviga värden.

Att begynna närma sig Gud
Förstår vi något av det som händer med en människa som begynner närma sig Israels Helige, Gud – den som står som skapare av detta universum. Förstår vi vad slags företag det innebär? Är vi medvetna om den egendomliga konfrontation som uppstår – avsaknaden av helighet ställd inför den Helige och Rättfärdige, en man som i allt står oren och ofärdig stående inför detta som i fullaste mening heter fullhet och slutgiltighet? Den man som finner sig involverad i processen hän mot att bli ett apostoliskt verktyg kan intet annat än att släppa fram det djupaste existentiella rop: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot.” Vem vågar nalkas, vem vågar närma sig detta? Vilka och hurudana är de män som bär med sig ett vittnesbörd om att ha gått igenom närmandets process med dess bestörtning och omvälvande konfrontationer?

Apostlaskapet bärs av män, grundsättandets män – konfrontationen med det heliga och den reningsprocedur som hör därtill lägger och utgör grund. Dessa ting hör inte i särskild grad till trons och troendets område, sändandet innebär en solitt praktisk upplevelse av det heliga. Tron blir med en sådan händelse en substantiell företeelse. Sändandets sammanhang är den andliga verklighetens område – den rör heligheten i dess djupaste mening. Mötet mellan denne man och hans Gud har verkligen ägt rum – och den är en pågående verklighet. Apostlatron är solid och substantiell, den apostoliske mannens gemenskap med Herren, Frälsaren, äger bärighet och mättnad – den står med kontinuitet. Utan detta – ingen apostolisk grund. Utan detta – tro utan relevans, en tro på låtsas. Men, närmandet är en möjlighet, förskräckande och förskräckligt men fullt möjligt.

Profeten Jeremia gör en fundamental observation: Få som sänts, många som ränner runt, få som verkligen sänts med ord, många som hopar ord. Ett av de stora hindren, vilket måste avgränsas och angripas för att freda de heligas uppgift och vittnesbörd, utgörs av köttslighetens förhållningssätt. Verksamhetsiver och önskan att bli bekräftad i allt detta verkande berövar oss möjligheten till djup gemenskap och andlighet. Då själv-liv och själv-tillräcklighet står som fokus skyms och glöms de ting som hör till sändandets uttryck. Koncentrerade ansträngningar för att säkra ”mitt och mina” är och förblir det större hindret för andliga strävanden. Våra intentioner, vår vilja och villighet att åstadkomma och den kapacitet att utföra som vi besitter, stänger sist och slutligen vägen för oss då vi börjar söka oss upp emot Herrens heliga berg, till den plats där Herrens verk har både begynnelse och skydd.

Ek – ur Herrens hand. Ek – Gud bestämmer begynnelse och initierar sändande. Dia – under Guds hand. Dia – både ledd och styrd av den Helige Ande. Dessa små prepositioner, hämtade ur det grekiska språket, bär med sig Himlens krav på en absolut överlåtelse. Den apostoliska människan är en person som har gett upp inför Himlens helighet. Detta sätt att se verkligheten utmanar till det yttersta, detta sätt att se väcker anstöt och förargar den självsäkra världsmänniskan. Det åstadkommer mer än så, det innebär en verklig stötesten för de män som skaffat sig plats och position i församlingar och kristna institutioner. Budskapet om Guds ödmjukhet, budet om Gud som låtit sig korsfästas bärs av och vilar hos män som vandrar med Gud i hans ödmjukhet. Den apostoliska människan förs bortom gängse kategorier – han leds att ge upp rätten att ha rätt för att sedan kunna hävda rätt i Guds ödmjukhet. Vår iver att försvara de ting som vi anser vara andlighet när den är som bäst, är oftast just de ting som sätter gräns för Herren att verka bland oss under korsets stilla väsen.

Sändandets uttryck innebär ett radikalt omformande av en människa hjärtegrund, ett omformande som låter sig identifieras i sinnelag och sätt. Sändandet utgör ett omvälvande tillrättaläggande av den sända människans syn på liv och uppgift. Den person som inom sig bär en längtan att samverka med Herren inom ramen för dennes eviga syften måste ställa in sitt varande på en väntan för de ting som endast ges och kan tas emot från Himlen. Sändandet innehåller kvalitéer vilka inte på något sätt kan mobiliseras annat än genom att vänta på dem.

Sändandet, den apostoliska dimensionen, är det område där Guds utväljande och val råder. Därför ter det sig för de många som stötande – en man som säger sig vara sänd från Gud?? Vem är denne, som vågar ställa sig upp bland oss – som det verkar, stolt och framfusig – för att bära fram ord från Himlen? Sådana anspråk är närmast skandalösa – men de tillhör utväljandets anstöt, en Himlens nödvändiga provokation. Endast Guds egen ödmjukhet, skriven i den sända människans inre, bestyrker och balanserar ett sådant anspråk.

Att förvalta Kristi mysterium
Färden upp på berget in i Guds närhet, reducerandet under färden, det fullständiga nedbrytandet som äger rum då en man leds att se Herrens helighet, sökandet efter och inblicken i hemligheten med ”en så stor frälsning” – allt detta hör till förberedelserna för ett förvaltande av Kristi mysterium, för ett kommunicerande av Guds hjärta. Förvaltandet och hanterandet av denna hemlighet, kungörandet av denna Kristi hemlighet innebär först av allt ett inlärande av Kristus, ett inskrivande av honom som Livets Lag i det innersta av ens varelse. Den apostoliska hemligheten är Kristus, honom som liv, honom som den levande. Aposteln – detta Guds kärl ämnad att föra fram Gud som korsfäst bland hedningarna, att förkunna Guds hemlighet bland hedningarna, vilken är ” Kristus i er, härlighetens hopp”. Apostlaskap – Kristus i en människa inre, en hemlighet kungjord i ödmjukhet och sanning.

Paulus definierar den apostoliska människan som förvaltare av Guds hemligheter. Denna märkvärdiga uppgift samlar, till att börja med, ting omöjliga att hantera. Den apostoliska uppgiften innebär ett förvaltarskap av sådana ting som inte går att fatta. Det är ämnat för ett förmedlande av de Himlens ting som människor inte förmår att förstå. Dess innehåll ligger bortom ordinära kategorier – dess storhet, dess omfattning ligger bortom mått. Men ändå, detta som apostlaskapet avskiljts att förkunna, uppenbaras och uttrycks utan svårighet för hungriga män och kvinnor, for dessa som ”hungrar och törstar efter rättfärdighet”. Kungörandet skapar konfrontation – även om sändebudet, på allt sätt, söker undvika konflikt. Apostoliskt uppdrag – också ett kungörande av de ting som väntar i kommande dagar, en konung och ett styre i Zion, ett styre utan gräns, utan utmanare, utan brist, utan fläck. Förvaltarskapet – att ge bostad åt Himlens verkligheter, att sträcka sig efter och vänta ett uppenbarande av och ett uttryck för dessa eviga värden.

Aposteln Paulus gjorde följande uttalande för att försöka fånga sin känsla inför apostlaskapet: ”Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus.” Hans allt övergripande ambition var att söka få fatt i de ting som ligger bortom all fattningsförmåga – inga fantasifoster, men den fullhet som finns i Kristus. Hans relaterande till Guds nåd var av funktionell natur – nåd som utför ett radikalt omformande av människans hjärta, ett omformande som kan identifieras i förnyelsen av både sinne och handlande. Apostlasinnet för himmel till jord – dess verk begynner med ett bedjande om ett ”Såsom i Himlen, så ock på jord”. Den apostoliska uppgiften består i att tillämpa Himlens protokoll – för att var och en individ ska kunna komma i kontakt med Guds funktionella nåd, vilken är ämnad att i grund omstrukturera människors varande och handlande.

Apostlaskapet såväl som profeten – båda dessa urtyper står ju som grundläggandets män – lär sig ett seende ordnat efter Himlens perspektiv. Aposteln sänds att förkunna Himlens sätt att se. Den apostoliske mannen inrättar sig efter Himlens ordning. Han bär med sig en mycket speciell känslighet för det eviga, för detta som inte kan rubbas eller förändras. Hans längtan efter dessa ting som återfinns långt bortom det ordinära är okuvlig. Hans törst efter autenticitet är osläcklig. Hans hängivenhet når konungslig nivå. Hans är den kommande Konungen – Jesus Kristus. Till denne Konung – konungarnas Konung och herrarnas Herre – hör äran i evigheters evighet… Apostlaskap kungör denna särartade härlighet.
Läsning: Rom 11:36, Hes 22:30, Heb 3:1, 14, 1 Kor 4:1, Ps 24:3, 1 Tess 1:5, Am 7:15, Jes 6:5, Hebr 11:1, Jer 23:21-22, Hebr 2:3, 1 Petr 1:10, Kol 1:27, Fil3:12-14.

Published in: on februari 15, 2015 at 10:34 f m  Kommentera  
Tags: