Det stycke vi nu har framför oss kunde också rubriceras: Karismatiska begynnelser; eller Upprättelsens början; eller Andeutgjutelsens startpunkt; eller Umgängets förutsättning; eller Nådegåvornas viloplan.

Profeten Joel leddes av Herrens Ande att skriva instruerande ord mitt i sin egen tids kris. Hans bok blev under samme Andes sigill text för alla tider att hämta anvisning ur, där läget är låst och ondskan har bitit sig fast. Han blev själv den första larmsignalen, en larmsignal som skulle följas av andra distinkt ljudande horn och samlande röster. Joels profetiskt bestämmande ord är alla trängda läges urkund och begynnelsetext. De ligger fast som mönster som ska följas och tillämpas då gudsfolk och församling står i kris och Guds dom är överhängande. Ju längre in mot ändtidens slutpunkter vi befinner oss desto nödvändigare blir larmblåsandet, samlandet och efterföljelsen.

Herrens ord till sitt folk i krisens, i slapphetens och lössläppthetens tider bestämmer dem för en plats inför altaret. Där har de alla att bära omvändelsens livgivande ansvar. Omvändelsen har sin absoluta roll till nyfödelse och andligt liv. Den måste upprepas och återupprepas för att öppna väg för det andliga mognandet. Den har större dimension än så – den är gudsfolkets sak mitt i moraliskt förfall för att bärga renheten hos dem själva och för att sedan kunna mana på hedningen till moraliskt ställningstagande. Omvändelsens klimat liknas vid salt, omvändelsens ståndpunkt liknas vid ljus. Ett folk vid altaret börjar brinna med altareld och bär därför ljusets frukt – och det i kraft av den samlade omvändelsen. Den elden får omgivningen svårt att hantera och stå emot.

Gudsfolkets äldste står ansvariga för larmblåsandet. Deras undervisning och predikan är ämnad att bära larmsignalerandets klang. Deras gemensamma samlingsutrymme, den plats som de av inre dragning söker sig till är det öppna utrymmet mellan förhuset och altaret. De har medvetet och uthålligt samlat duglighet till att göra giltiga, sannfärdiga, bedömningar av samtiden och gudsfolkets hållning mitt i den – därför tar de gärna till tårar inför Guds altare, därför är de benägna till larmblåsande. Sådana män är redan redo till handlig när Herren kallar till helig sammankomst. Herren samlar åter ett folk under sådana män. Den heliga sammankomsten är upprättelsens begynnelsepunkt. Omvändelsen, gudsfolkets gemensamma omvändelse är återupprättandets nödvändiga förutsättning.

Vad förs vi till genom omvändelsen? Om omvändandet öppnar annorlunda perspektiv och förhållningssätt – vilka är då dessa? Frågor av detta slag borde upprepat ställas bland oss. Ett utvärderande, med frågeställningar av detta slag som grund, borde kontinuerligt pågå bland oss. Men, ingen larmsignal ljuder. . . Om någon frågar en ensam väktare om tid och timme, svarar han med ett korthugget ’mörk natt’. Larmsignaler samlar ett folk vid altaret och till omvändandet. Omvändelsen samlar ett folk till en konkret, icke-svärmisk, karismatisk upplevelse. Se mönstret; dra samman folket till helig sammankomst, till omvändelse och rening – därefter följer tider av vederkvickelse. Platsen mellan förhuset och altaret är gudsfolkets sant karismatiska position. Det gemensamma omvändandet bereder utrymme för Guds Helige Ande att vara helig bland oss och verka denna karismatiska helighet i oss.

Joelstexten speglar i drastiska termer den förödelse som drabbar våra samhällen just i detta ögonblick. Utanför våra dörrar är det få som svälter. Svältandets senario, som inte går att värja sig för i denna mediavärld, dövar vi våra sinnen för – och det till vår olycka. Det slutna sinnet och den stängda hjärtedörren står som en påtaglig anledning till larmsignalens pågående entonighet i våra samveten.

Joelstexten speglar i drastiska termer den förödelse som drabbar våra samhällen just i detta ögonblick. Bakom våra dörrar far många illa av ensamhet mitt bland folkskarorna och kommunikationstrycket. Och vi blockerar våra sinnen med hjälp av rara aktiviteter av varierande innehåll – och kallar det gudstjänst. Att blåsa alarm mitt bland alla dessa avskärmade hjärtan är att kalla till verklig gudstjänst. Djärva, rättskaffens män måste begynna blåsa. Djärva, andeledda män måste börja kalla till sammankomst. Djärva, av Anden ledda, män måste träda fram för att bryta trender och erbjuda omvändelsealternativ. Att kalla till omvändelse är att kalla till gudstjänst. Att kalla till omvändelse är att bereda utrymme för Herren att ge nåd. Att kalla till omvändelse i dessa dagar är att samla ett folk som förmår att stå ens med Guds syften, Herren till pris och ära.

Joelstexten visar äldste och präster i tårar. Joelstexten manar oss att komma samman i det gemensamma omvändandets sak. Joelstexten hjälper oss att förstå våra egna dagar och ta oss an det nödvändiga omvändandet. Profetens text anger sätt och metod – och kallar arrangemanget en helig sammankomst, en till alla delar gemensam sak präglad av helighetens möjlighet. Herrens Ande, som är utgivandets och all omsorgs källa, blåser själv samman sitt folk till omvändelse och rening för att sedan kunna kalla den miljön för Guds hus där ett sant, icke-svärmiskt, karismatiskt tjänande öppnar för alla folk att söka Gud den Allsmäktige.

Lars Widerberg

Män, andligt mogna män, låter sig sammanföras som ett samlat gensvar på kallelsen, sammanförda för att undersöka och förstå de syften och kännetecken som tillhör Herrens hus, sammanförda för att undersöka försonandets vägar och möjligheter med den gudfruktiga gemenskapen som verktyg. Deras längtan efter rättsinne, efter gudfruktighet, står som deras verkliga styrka, som deras fundamentala resurs till hjälp för dem som söker sådan. ”Mycket förmår en rättfärdig mans bön.” Det samfällda bedjandet, det bedjande som söker rättfärdighet och växer i rättfärdighet bär med sig oanade möjligheter. Dess perspektiv heter väckelse, väckelse med ett genomslag för sanning och rättsinne.

Habackuk färdades ensam med Herrens börda. Hans uppgift bestod i att vaka och vänta, ställa de frågor som varje helig sammankomst måste ta upp. Hans ensamma väkter på befästningsverk och i utsiktstorn står som modell för den heliga sammankomsten i dess gemensamma lyssnande för att söka uppfatta ord sända från Himlen rörande både dom och upprättelse, rörande det prästarbete som återstår att utföra för att stävja ondskans inbrytningar. Profetens frågor och försök till analys, hans rop på svar och klargöranden, utgör mönster och protokoll för den prästuppgift som församlingen är kallad till, var den än befinner sig i de sista dagarna. Och Joel stryker under nödvändigheten av närvaron av en helig sammankomst i den sista tiden – i de dagar då man väntar Messias återkomst.

Hornen signalerar varnande. Men dess ljud sammanför gudsfolket till företag och uppgifter som ligger bortom mänsklig förståelse och kapacitet. Den samhörighet som uppstår mellan dessa män, vilka alla har förts genom Andens skola, är ämnad att återspegla ett Davids förhållningssätt: ”Jag skall inte gå in i min hydda och inte lägga mig på min bädd, jag skall inte unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer, förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.” Guds hus, bönens hus, den heliga sammankomsten existerar med ett enda syfte, för att uttrycka tjänst inför Gud. Dess perspektiv är Faderns perspektiv – Sonens, Jesu Kristi, suveränitet och välde. Gudshuset, vilket konstitueras av de heliga, står mitt i världen som salt, som ljus, som ett instrument till konfrontation, för att stå emot missgärning och mörker.

”Hans hus är vi.” Hans hus, ett prästfolk – män dugliga att stå i gapet. Hornen ljuder för att dugliga män ska föras samman för att stå i gapet till försvar för land och städer. Män med resning, andligt mogna män, ämnade att ställas i gapet mellan det som är och det som borde vara. Mognandets män, dugliga att ta sig an den spänning, den konflikt som råder mellan det som är och det som borde vara – ta sig an denna spänning genom att söka Gud i ödmjuk omvändelse till öppning för Guds upprättelse. Den heliga sammankomsten, dessa män med resning, klarar att mobilisera Guds beskydd för alla dessa som lider betryck. Väckelse, återförandet av vittnesbördet, begynner där längtan efter liv i rättfärdighet i gemenskap för män att överge all annan prioritering.

Hornen ljuder, trumpetstötarna kallar högt och klart. Män som övats till lyhördhet i andliga ting förs ut till att samlas med allvar i verklig gemenskap för att återupprätta vittnesbördet och för att gemensamt föra ett rättskaffens liv i dessa dagar, i dessa dagar då konungen väntas åter. Vårt gensvar kommer att medföra ett skilje mellan heligt och orätt, mellan det som är gudfruktigt och det som saknar helighetens väsen. Den heliga sammankomsten kommer att få återverkningar i våra samhällen efter prästsinnets sätt. Den heliga sammankomsten kommer att bära med sig ett sannfärdigt vittnesbörd rörande frälsning och helighet.

Lars Widerberg

Läsning: Joel 2:15-18, Jak 5:17, Hab 1, Ps 132:3-5, Hebr 3:6.

Våra dagar tillhör den tid, särskilt förutsagd, då man bedrar och låter sig bedras. Dessa som förs vilse räknas med stora tal. Bedrägligheten och bedrägerierna blir till tecken, då de många letar efter under och bekräftelser. Få tycks inse att de förs vilse, några gömmer sig undan med skammen och besvikelserna. Ännu färre står upp för att visa på möjligheten att kristna skulle kunna föras bort från vägen till Himlen. Mirakeltjänstens förespråkare tränger Guds sak, de som letar efter brödunder avvisas av Herren också i dessa dagar. Bland de många som söker sig till mirakelmän finner Herren knappast någon som kommit för överlåtelse och tjänande. Ingen inser att alla dessa försök att bärga vittnesbördet med undergörande leder till att kärleken kallnar.

I dessa dagar borde vittnesbördet stå starkt, i dessa dagar då sanningsbegreppet omformuleras och vittnesbördet om Guds herravälde avvisas vore det följdriktigt att de kristna sammanhangen blev bekräftade med övernaturlig överbevisning. Ropet ligger rätt, ”Skaffa oss ett vittnesbörd att bära på” – men sökandet efter dess utgestaltning tar miste då sannfärdigheten offras. Kristi vittnesbörd, profetians Ande, talar skarpt mot varje tendens till avvikelse och lögn – men våra invanda mönster skyddar oss från att ens reflektera. Också gudsordets självklarheter ställs åt sidan då man söker sig in i det övernaturligas områden för att finna bot för plåga och tecken till verifierande av andlig ställning och status. De heliga är den grupp som med kraftigaste anslag utsätts för bedrägeriets övergrepp.

Varför måste man? Varför måste man se med kritisk blick på de sammanhang i vilka man kan uppleva helanden och upprättelse, se under och olika slags tecken. Allt detta goda måste ju komma från Himlen, Gud är ju en god Gud. Varför varnar gudsordet för falska under och tecken? Kan det finnas andra källor till detta goda? Klarar någon annan av att hjälpa och ställa till rätta? Blotta existensen av varningarna för bedrägeriets existens och de kristnas utsatthet borde vara tillräckligt svar.

För de många blir undren som åtföljer falska lärosatser till bekräftelse på att undervisningen är riktig. För de många bekräftas gudsmannen av de under som följer honom. Man håller för sant att helandena är den frukt som bestämmer gudsmannens autenticitet. Man låter det övernaturliga ingripandet bestämma gudsordets tillämpning. Men, gudsordet säger emot detta förhållningssätt och hävdar skyldighet att bedöma sannfärdighet och ödmjukhet hos gudsmannen som norm för de verkliga gudsingripandena. Står han sann till sin karaktär och i sin undervisning, kan man börja tänka i termer av att också helandet kommer ur Herrens hand. Bedrägerier på andlig grund når full kraft där kärleken till sanningen har slocknat. Herren gör sina under på sannfärdighetens och löftestrohetens grund.

Varför låter man sig bedras hellre än att söka efter sanning? Varför föredrar man att bedra, hellre än att stå sannfärdig och kunna erbjuda liv i Kristus? Varför leds man att forma om begreppet sanning? Klarar man inte att stå emot de krav som tidsandan ställer upp och som formulerats av filosofer med fundamentalt inflytande över etikens perspektiv. Den profet som tänker profit drivs av ett oriktigt motiv, den andlige ledare som väljer sin roll på egen hand står utan mandat. Båda behöver omgivningens bifall för att kunna behålla sin roll – undermakeriet skaffar dem ett slags täckning.

Se på dessa som desperat söker lindring i sjukdomssituation – dessa som låter sig bedras. Smärtan och rädslan är nog för att driva dem vilse. Deras hållning är ändå någorlunda rimlig – ett pragmatiskt sökande efter en kur som fungerar. Vore det inte rätt och riktigt på alla sätt att skaffa dem rätt, skaffa dem helande, på bedjandets och sannfärdighetens bas?

Hos fåfängans profeter, hos bedragaren har självmedvetenhet och inbilskhet vuxit till sådan proportion att maktinfluenser bortom det naturliga begynner göra sig gällande. Aposteln Paulus talar om köttslighetens uttryck i Galaterbrevet och visar att ett sådant självfokus ger rum åt andliga influenser – vilka har resurser nog att verka fram under. Självupptagenhet och hybris öppnar för en maktsfär som klarar att föra ”jämväl de utvalda” vilse. Under dessa influenser mobiliseras själslivet till att utföra ting som normalt vore omöjligt – man nämner denna förmåga under rubriker som själskraft, trons manipulation, ESP och spiritism. Gränserna mellan själslivets förstärkta förmåga att påverka sin omgivning och de andliga influenser som verkar i sammanhanget suddas efterhand ut – och den som brukar köttslighetens möjligheter i detta perspektiv leds i allt högre grad av andekraft.

Herrens allomfattande varning rörande dessa låtsasprofeter – grekiskan kallar dem pseudoprofeter – som skaffat sig förmåga att göra under och tecken innehåller viktiga definitioner. Ordet ”semeion”, tecken, beskriver detta med vilket en person eller en företeelse särskiljs genom. Ett tecken har således till uppgift att visa på dess eget ursprung. Ett lögnens under visar upp lögnen. Ett Guds under visar vem Gud är. Med detta förstår vi att undret inte alltid bär något gott med sig – det kan bestå av ett helande, men har lögnen som ursprung. Prövningsförfaranden står som absolut nödvändiga.

Det andra ordet ”teras”, under, beskriver den gärning som ”kan utföras av vem som helst”. Denna sats finner man i J.H. Thayers grekisk-engelska lexikon, en värdefull källa som så många bibelstuderande använder. Ett under rubbar naturens förlopp och lagar, men vem som helst skulle kunna utföra det. Här står ännu en markör som visar hän mot den naturliga, den köttsliga, människans möjligheter då hon utvecklar sin själskraft i samspel med andekraft. Undret hör till sin natur hemma i det vi kallar det övernaturliga – men det övernaturliga kan inte omedelbart tillskrivas Gud eller den Helige Ande. Gudsordet bjuder oss att testa Andens närvaro för att ingen av oss ska behöva bli bedragen – och allt detta visar nödvändigheten av köttets och köttslighetens korsfästelse. Där korset står verkligt, får Herren utrymme för sina goda under.

Fåfängans profeter ropar sitt ”Här är Kristus”, ”våra under visar Kristus, våra under visar att vi representerar Kristus, våra mirakler visar att vi är sända av Gud”. Falskprofeten, helandepredikanten och den världsvane evangelisten gör om Kristus till att passa det evangelium som de alla representerar – ett evangelium som saknar kors och som inte längre orkar bära upp sanningen. Den verklige profeten säger något om helighetens Gud, han säger något om ”all trösts Gud”, om Herren och hans nitälskan för sanningen. Fåfängans profeter låter sin köttslighet spilla över och skämma allt i deras väg. Om de inte klarar att få omedelbar bekräftelse drar de sig inte för att förödmjuka opponenten eller förolämpa och skrämma dem som inte kan argumentera för sannfärdigheten. Deras under leder alltid bort från Jesus Kristus.

De som låter sig bedras är många. Anledningarna till att bedrägeriet finner ingång är många. Den enklaste öppningen utgörs naturligtvis av dessa oändligt många behov – plågan alltför intensiv, mänskliga resurser otillräckliga, oron för tung att bära. Och vem vill skuldbelägga i sådana sammanhang – men bedragarna bryr sig inte och förnöjer sig med nya byten. Vem vill skuldbelägga – men testandet av ursprung och källa kunde kanske i sig bära på öppnandet för det verkliga undret, ivrandet för sannfärdigheten behagar Herren.

Andra söker efter Herrens välbehag mitt i bristen på lydnad och efterföljelse och menar att Herren ska vara trogen mot sina löften. Man bortser från hans maning till motsvarande trohet hos den troende. Ytterligare några gör tron till metod för att skaffa sig det man anser sig ha rätt till utifrån sin uppfattning av löftenas innehåll, och sätter med sina trosanspråk tummen i ögat på Gud. Många letar sig plats i stora auditorier för att få uppleva sensationella ting och röras av religiositetens ljumma vindar, vilka blåser upp till ideliga vindkast i läran. Andra vågar ställa sig i vägen för Herren och begära tecken som bekräftar hans existens och som samtidigt ger rätt att ifrågasätta honom. Jonas tecken, den nytestamentliga motsvarigheten till Jonas tecken, Kristi uppståndelses tecken är givet åt dessa som så demonstrerar sin ovillighet att ta emot Herren med den enklaste tro.

Den salighet som gudsordet utlovar ges till dem som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Alla dessa som letar mirakler på felaktig grund lämnas att föras vilse. Markus avslutar sitt skrivande med ord som vänder på tingens nuvarande ordning: ”Tecken ska åtfölja de troende”. Vem följer vem? Vem letar efter vem? Guds tecken, Guds förut beredda gärningar letar efter riktig tro. Guds vittnesbörd söker efter dem som vågar stå upp för att tala mot bedrägerier och pragmatiska halvlögner. Och hur skulle det gå om vi tog romarbrevsordet på allavar om att ”ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.” Många, väldigt många, av dessa som nämns som gudsmän skulle vara tvungna att upphöra med sin aktivitet. Den enhet som nu låter sig bekräftas med under och tecken skulle få lämna plats för de heligas endräkt.

Herrens ord för ändtiden innehåller en kraftfull varning rörande undrens roll som bekräftelse på andliga verkligheter. Dessa dagar är de dagar då kärleken till sanningen kallnar, tider då man inte längre känner igen lögnen och inte bryr sig om den dynamik som driver män och kvinnor att föredra bedrägeriets kortsiktiga fördelar. Under och mirakler binder mottagare och åskådare till mirakelkällan. Falskundren binder var man till lögnaren. Dessa lögnens helande motsäger omsorgen och kärleken kallnar därför. Man klarar till sist inte att skilja på heligt och oheligt – och världens väsen blir församlingens. Uppmaningen ljuder distinkt från dessa som bedrar – bedöm inte, var inte kritisk, ni hindrar därmed ”andens verk”. De säger därmed rent ut att det kristna sinnelaget – renhet och rättfärdighet – står i vägen för deras bedrägliga konster.

Herrens löften är dyrbara klenoder, vart och ett av dem borde vila i renhet i var troendes hjärta. Herrens nåd är verkligen ny, en verklig nyhet var morgon i varje kristens liv. Herrens benägenhet att vilja göra väl och hjälpa all står klart lysande genom alla tider. Hans avoghet mot synd och elände har sitt fokus i Jesu Kristi kors. Alla dessa aspekter av hans kärlek till oss alla speglas aldrig av fåfängans profeter, oavsett deras propsande på att ha förmåga att hela, göra under och åstadkomma mirakler. Håll rågången klar, håll skiljet distinkt, bevara kärleken till sanningen – Herrens under kommer att följa de troende.

Lars Widerberg

Läsning: Matt 24:4-5 Matt 24:24, Joh 6:26, Matt 24:12, Matt 7:15-20, 1 Tess 5:21-22, 2 Tess 2:10, Gal 5:19-21, Ef 4:14.

I den tidigare delen av augusti kommer jag att dela gemenskap med en bedjande församling i Bronx, New York. Man har inbjudit mig att arbeta samman med dem över temat ”Ett återupprättat apostoliskt mandat”.

En ingångstanke summeras i med hjälp av ”Ground Zero”. Dess plats i nära relation till södra Manhattans finansdistrikt talar högt och tydligt rörande en rad av samhällenas problemställningar och om församlingens roll som vittnesbörd om en helt annan verklighet.

Vi kommer att be vid Ground Zero och på ett par andra platser – inklusive FN-skrapan.

Huvudsyftet består i att söka efter ett återupprättande av en församling i den tid då Messias väntas återvända – en församling som förmår tala klart om omvändandets nödvändighet, om rikets etik, om församlingens roll som brytpunkt och dess avvisande av trender och uttryck i samhällen som befinner sig nära den dom som Herren berett i avslutandets tid – om nu inte ett uppvaknande och en väckelse får utrymme, och som orsakats av ett bedjande bortom det ordinära.

Vi känner alla till våra personliga ”Ground Zero”, dessa bottenläge, dessa nederlagspunkter dessa uppgivenhetens fixpunkter där vittnesbördet har smulats sönder. Herren söker efter en brytpunkt, en omvändandets punkt, en den nya begynnelsens punkt i dessa sista dagar. Han är både begynnelse och ände, den som begynner på nytt då allt tycks gå över styr. Han står väntande med ny begynnelse och ny nåd då allt håller på att nå sitt slut.

Be med oss, be med tillförsikt.
Be med tillförsikt vid ditt eget Gound Zero.

Lars W.

8. Sonen, den evige skaparen

Du, Herre, har i begynnelsen lagt jordens grund och himlarna är dina händers verk. De skall gå under, men du förblir. De skall alla nötas ut som en klädnad. Som en mantel skall du rulla ihop dem, och som en klädnad skall de bytas ut.
Hebr 1:10-12

Kom och lyssna ytterligare en gång till vad det gudomliga budskapet har att säga oss om Sonens härlighet, genom vilken Fadern talar till oss. Kom och låt oss se hur han i sanning är ett med Fadern och delar hans härlighet. Ju djupare vår insikt är rörande vår Herre Jesu Kristi gudomliga natur, hans fulländade enhet med Gud, ju starkare växer vår trygghet i att han, utifrån gudomlig kraft, kommer att göra oss delaktiga i hans verk, i hans liv, av hans inneboende.
Vi finner här att Kristus ställs fram för oss som skaparen, vilken allt har att tacka för sin existens, denne evige och oföränderlige om vilken man, när allt detta åldras och försvinner, säger: Du förbliver; du är den samme; dina år skall inte ha någon ände. I Jesajaboken säger Gud om sig själv: ”Har du inte hört att HERREN är en evig Gud, han som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och uppgives inte.” I vår text ser vi Sonen som den allsmäktige skaparen, den evige och oföränderlige för att vi ska veta vem det är som han talar genom och vem det är som han har förtrott frälsningsverket till.

Orden är hämtade ur Psalm 102. Den vanlige läsaren kanske inte tänker på att det är Messias, Sonen, som man här talar om. Men den som skrev denna psalm undervisades av den Helige Ande och fick se hur all frälsning verkas av Sonen och hur byggandet av Sion, uppenbarandet av härligheten, hans blickande ner från sin heliga höjd och befriandet av dödens barn, hur allt detta pekar på Sonen som frälsare. Det som sedan följer är också sant om honom. ”För länge sedan lade du jordens grund, himlarna är dina händers verk. De skall gå under, men du förblir.” Gud är den evige och allsmäktige; dessa är hans attribut, till vilken vår frälsning är anförtrodd.

Lyssna, du troende. Kristus, din förlossare, är den allsmäktige. Gus såg att ingen annan än hans Son kunde fylla detta behov. Har du också sett detta att has allsmäktiga styrka har tagits i anspråk gjorts tillgänglig för ditt dagliga liv? Har du lärt dig att aldrig tänka på honom på annat sätt än som den som kallar på ting som inte är som om de vore till och skapar det som annars inte kunde existera?
Kristus, din förlossare, är den evige och oföränderlige. Har du hört honom tala? ”Jag, HERREN, har icke förändrats, och ni, Jakobs barn, har inte utplånats.” Har du lärt att förtrösta på honom som i varje ögonblick är allt för dig, allt det han kan vara och som utan föränderlighet eller minsta skugga uppehåller sitt liv i dig med outtömlig styrka? Lär dig förstå detta att Gud såg det nödvändigt att tala till dig genom den som verkligen kan nå ditt hjärta och fylla det med det eviga Ordets styrka. Den allsmäktige Sonen, genom vilken Gud har skapat allt, den som uppehåller och uppfyller allt genom sitt ords makt, denne är det som också styrker dig, din varelse och ditt liv. Din skapare är din återlösare!

En av de väsentligaste anledningarna till svaghet och avfällighet i kristet liv beror på omständigheternas inflytande. Vi säger ofta att de frestelser som kommer genom de sammanhang vi står i, utifrån det motstånd vi erfar eller från andra människors beteende drar oss bort från Gud. Om vi kunde fästa vårt sinne vid detta att vår återlösare är vår skapare. Han känner oss, han väljer och ordnar våra omständigheter, det vi möter kommer ur hans hand. Han har makt att förvandla våra omständigheter, hur besvärliga de än är, till himmelsk disciplin, till vinst och välsignelse. Han har skrivit ner allt i sin plan för oss som vår förlossare. Om vi kunde sätta tilltro till detta, skulle vi kunna möta varje sak med den hänförda trons tillbedjan. Min skapare, som ger allt sin särskilda ordning, är min förlossare och den som välsignar allt.

Låt mig återigen uppmana min läsare att lägga märke till den insikt som detta kapitel delar med oss och det ändamål det har i sikte. Ingen får luras att tro, så som jag själv under lång tid trodde att, eftersom vi är fast övertygade om vår frälsares gudomlighet, detta kapitel därför inte har något särskilt budskap för vårt andliga liv och att vi därför kan skynda vidare till sådant som brevet längre fram har att förmedla. Nej, låt oss komma ihåg att detta kapitel utgör grunden. Kristi gudom är den klippa på vilken vi finner vila. Utifrån hans gudomlighets förtjänst skaffade han verklig rening och förde undan synden, därför kan han förmedla och uppehålla gudomligt liv i oss, bosätta sig i vårt innersta och förbli boende.
Om vi öppnar våra hjärtan för att låta dem få tid att ta emot sanningens fulla genomslag kommer vi att förstå att allt som kan inhämtas och läras om Kristi person och verk har sitt värde och sin kraft genom detta –
Han är Gud.

Vår skapare, från vilken vi mottar allt liv, är den som ensam kan nå in i vårt innersta för att förmedla det nya livet. Han är den som gör det i denna stund. Som Gud är han den dolda grunden för all existens och har därför all makt att fylla allt med sig själv. Varje del av hans verk bär den karaktär och den styrka som följer gudomligt verk. Om vi blott kunde tro att Kristus, Sonen, är Gud, den evige, skaparen, hur skulle inte detta ge honom rum att låta vårt inre liv bli till vittnesbörd om hans allsmäktiga kraft.
Paulus sa: ”Jag räknar i sanning allt såsom förlust mot det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre.” Låt oss göra på samma sätt. I det kristna livet är kunskapen om Kristus det främsta, det enda nödvändiga. Men vi talar inte om intellektuell insikt, Vi talar om den kunskap som hjärtat bär på utifrån erfarenheter som följer tron och gemenskapen med honom, som följer kärleken och lydnaden.
Må detta bli vårt.

Introduktion
Form och anatomi för allt apostoliskt
Avsnitt 06

Detta att kunna gå åt sidan eller att kunna vända om och se in i sådant som vi annars skulle avvisa som värdelöst är en nyckel till hela vår fortsatta brukbarhet inför Gud. Inför Gud är det som är gånget närvarande, och Herren reser krav i förhållande till det som är gånget. Detta är något som vi, mänskligt sett, vill gå förbi. Det är smärtsamt att röra vid det förgångna. Vi vill inte minnas de saker som har med misslyckanden, skilsmässor, aborter och förstörd vänskap att göra att göra. När Mose gick åt sidan för att se var det inte för att stilla sin nyfikenhet men för att försöka förstå varför busken inte slukades av elden. Detta är apostoliskt omvändande, apostoliskt begrundande och apostoliskt seende. Det handlade inte om mänsklig nyfikenhet inför en naturens avvikelse. Detta är snarare en mans omvändande för att kunna träda in i något annorlunda.

Om vi kunde se med Guds ögon när han ser in i den moderna församlingen, vilken är full av sina amen, sina hallelujarop, körer, utläggningar och bibliska budskap – smetat som ett ytlager över ett folk som kämpar inombords med misslyckanden och avighet – då skulle vi upptäcka ett töcken av ytlighet och religiös fernissa. Det som är verkligt andligt hittar man bland Guds folk i deras sätt att förhålla sig till livet och verkligheten – de ting som oftast lämnas därhän utan att någon försökt ta itu med dem.
Församlingen kommer aldrig att bli en apostolisk realitet förrän den vänder om, öppnar ögonen och börjar arbeta med livets grova avigsidor. Att bara skaffa sig nytt vokabulär är att kringgå eller stänga för problemlösning. Vi har tillräckligt med råmaterial och dolda skatter bland Guds folk i deras vardagssituationer, i de omständigheter och den historia de bär på, för att, om vi ger oss tid att undersöka och arbeta med det, finna nycklar till apostolisk härlighet.

När vi väljer att gå åt sidan för att se och betrakta, kommer vi att behöva ta farväl av vår ordning och våra övertygelser. Vi har hamnat i ett låst läge genom vår karismatiska förståelse och det vi kallar vårt nytestamentliga synsätt. Att stiga åt sidan betyder att något grundläggande har ägt rum, något har med kraft ändrat kurs och det utan återvändo. Vi måste göra oss redo att ta en sådan risk. All vår trygghet, både den materiella och den andliga, all den insikt om tron som vi har skaffat kan komma att gå förlorad – och måste så. Det är en så pass omvälvande erfarenhet att ingen kan säga hurudant slutet kommer att bli. Om vi inte är villiga att riskera detta, kommer det inte att finnas någon kallelse eller något sändande. Detta handlar om ett öppnande av vårt inre för Gud för vadhelst han kan vilja uppenbara, också om oss själva.

Gud kallade Mose vid namn två gånger. I de flesta fall Skriften igenom är de män som kallats två gånger kallade till något absolut. De är kallade till något slutgiltigt och av största konsekvens, vilket kommer att kräva allt av dem – kanske till och med deras död. Så absolut och fullständig som Guds kallelse var, så var också Mose gensvar; ”Här är jag”. Detta är hjärtat i det som är apostoliskt, inga hållhakar, inga reservutgångar, inga frågor, villkorslöshet. Detta är helig mark, inget som har med geografisk position att göra. Guds närvaro, Guds kallelse och människans totala gensvar gör platsen helig.

Det måste ske en övergång från vadhelst vi befinner oss i till denna apostoliska position. Om denna bok alls är något så är dess centrala tema kallelsen till denna plats, till denna grund, vilken innebär kännedom om Gud sådan han är och hans önskan att bli känd.

Kom ner från korset

Läsning: Matt 16:21-25, Mark 15:29-36, Luk 23:39-42, 1 Kor 1:18-25, Fil 3:18-19

Två ögonblicksbilder hämtade ur korsfästelsedramat:
Mitt i larmet runt de tre korsen som rests för att med brutal effektivitet eliminera dessa samhällsfientliga element just före påsken, kunde man urskilja ett kort samtal som helt och hållet avvek från både smäderop och sorg. En av ogärningsmännen bad den lidande Mästaren att tänka på honom när denne skulle komma i sitt rike. Och han fick en försäkran om omedelbar delaktighet i den glädjen. Mitt i allt detta larm förmådde den dödsdömde och redan döende förhålla sig mjuk och stilla nog att hämta in impuls och tanke som bar honom över till gudsrikets domän. Han kunde urskilja Guds eget lidande, han kunde förnimma korset i Faderns hjärta och fatta tag i detta mysterium som själva centrum av Himlens härlighet.

Den andra bilden tillhör korsdramat, fast den inte utspelade sig just samma dag. Petrus bad sin Herre om ett privat samtal och beredde sig för det stora försvarstalet. ”Herre, inte så, inte korset. Detta kan inte vara rätt. Detta ska du inte behöva göra. Detta kan väl inte passa den som ska upprätta Davids rike. Och vi som ska bo under ditt rikes spira, vi behöver väl inte något sådant.” Och lärjungen mötte det bryskaste avvisande man kan få i Kristi skola. Hans omsorg om Mästaren klassades som hämtad ur ondskans vrångaste utrymmen. Denne lärjunge, som så djärvt och med ivrigaste välvilja föreslog sin Herre att värja sig för korsets fasa, gjorde detta efter vår värsta fiendes sätt att definiera det goda.

Med detta avvisande av Petrus försök till frälsning följde sedan anvisning och inbjudan: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.” Detta är majestätets, härlighetens och rikets väg – den Guds vishet som inte tål att avvisas. Detta är rikets väg: att mista för att säkra och vinna, rikets väg: istället för att i varje läge jaga efter att freda och bevara, släppa taget och låta frälsningen komma efter korsets sätt. Men det tankemönster som vi allmänt begagnar, säger att det alls inte kan finnas något gudomligt syfte med att föras fram genom svårigheter och trånga tider. Det kors som är ämnat att vara människors hjälp, glädje och slutliga härlighet blir för merparten till förfärligt förtret.

I folkmyllret ute vid korsfästelsestället kunde man höra ett upprepat ”hjälp dig själv, du som menar dig ha resurser att bygga tempel”. ”Kom ner från korset.” Dessa som givit sig ut för att se skådespelet och begabba huvudaktören förstod hans tal om tempelbygge i strikt materiella termer – som kapacitet att skydda och bevara. Varje resurs måste sättas in för att värna liv och lem. Den välsignelse som en messiasgestalt kan tänkas förmedla måste, efter denna tanklösa hops sätt att se, uttryckas i materiella termer. Guds visdom var för dem alla ren dårskap.

Det religiösa ledarskapet, dessa som lade så stor tankemöda och energi på att tänka skarpt och handla korrekt följde samma enkla tankespår. ”Denne Messias, denne som kallar sig Israels ledare och konung borde nu stiga ner från korset så att vi får se och tro.” Som ledarskap lät de sig inte imponeras och övertygas av annat än sitt eget maktspråk. Till dem hade vetekornslagen inget att säga och erbjuda. Ingen av dessa som säkrat maktställning och skrivit sin egen trygghetsgaranti förmådde känna igen Guds styrka och visdom. Ingen av dem anade att all deras samlade insikt höll på att raseras och gå under. Ingen av dem klarade att lämna sitt högmodstänkande.

Den ene av de två korsfästa ogärningsmännen stirrade bittert på manen som var upphängd och fastnaglad på kors som liknade hans eget. Och han trumfade ut ett ”du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss”. Hans självbild med all fientlighet och bitterhet hindrade honom att se korsets möjlighet. Hade han haft tillgång till en psykolog skulle denna ha hjälpt honom att förstå att han kunde lasta över all skuld på samhälle och uppväxt. Som offer för omständigheter kunde han inte tillåta sig att tänka i termer av att ge upp sig själv för att gå friheten till mötes efter vetekornslagens sätt. Med all sin grämelse såg han det bäst att in i det sista tänka ont och vrångt för att freda sitt.

Ytterligare en grupp valde samma utgångspunkt för sitt förhållningssätt. De romerska soldaterna sade, ”Om du är judarnas konung, så hjälp dig själv”. För dem var överlevandet en konstart. Dessa hårdföra män kunde inte tillåta sig att tänka annorlunda. De var vana att räkna döda och överlevande. Mängd och volym var deras måttenheter. Mest står segrande! Störst är framgångsrikast! Men, i Guds rike gäller vetekornets lag – där bär uppgivandet frukt, där för utgivandet hem sina kärvar med jubel.

Den sista klart urskiljbara gruppen, som valde galet förhållningssätt till korset och till Guds vishet, var alla dessa vidskepliga som väntade på mirakel för att lösa upp korsdilemmat och röja undan dess anstöt. Deras hållning hade sin grund i ett närmast överhettat förhållningssätt till det övernaturliga. I deras sinnevärld hänförs profetens demonstration till det spektakulära, messiasförväntan betyder mat och dans, fest, färg och party. Salighet förväxlas med svärmeri, glädje med underhållning, rättsinne med tolerans, kors med övermod. Eliagestalten, det profetiska inslaget, deklarerar frihet från korset och uppmuntrar till fortsatt dans kring offerhöjdernas altaren.
Måtte en verklig profet komma för att föra gudsfolket åter till Guds vishet, åter till korset!

Kom ner från korset. Egentligen; bevisa att du är Messias genom att rädda ditt eget skinn. Bevisa att du är Messias genom att lyssna till oss och ordna en frälsning efter våra villkor. Den frälsare vi önskar oss är en frälsare som frälser från kors, från alla kors, från smärta och elände och sedan serverar oss vid våra bord. Men låt oss slippa vetekornslagen. Det kors som tillfredställer Guds rättfärdighets krav i Kristus, släcker hans vrede mot oss, och sedan frälser oss från helvetet och låter oss få slippa in i Himlen en gång, denna teologernas reduktion räcker för nu. Det kan inte finnas något gudomligt syfte med att uppleva svårigheter.

Kom ner från korset. Fräls oss från korset så att vi får vara i fred för att syssla med vårt. Den människa som låter sig hänföras och bindas till det jordiska gör sig samtidigt otillgänglig for Guds visdom och formas till fiende till korset. Ett sådant teologiskt gränssnitt reducerar sin utblick till det omedelbart närvarande, jagar förvärv, söker det bekymmerslösa, fredar sitt revir, tryggar komfort och kallar allt detta Guds välsignelse. Sådan teologi menar att det inte finns utrymme i Guds tanke för tårar och trångmål. Bekymmerslösheten är ett direkt mått på Guds närvaro enligt detta sätt att förhålla sig. Paulus menar att den som tänker så gör magen, inte Kristus, till gud – Fil 3:18-19.

Den moderna varianten av Kristi kors frälser oss från nödvändigheten att mogna som andliga människor. Dess bleksiktiga närvaro leder oss att tro att vi söker det som är gott och rätt. Det skaffar oss ett slags hänfördhet som leder oss att anta att vi har nått fram till det gudomliga. Men få av oss förstår att allt detta som driver oss att fly undan Kristi kors endast finner sin bot med hjälp av detta förskräckliga kors i dess förfärande direktverkan.

Vårt ständigt återkommande dilemma består i att detta Kristi kors, som är ämnat att vara vår hjälp och tillflykt ter sig som vår radikala fiende. Det dagliga korset förnyar liv, det Kristi kors som vi dagligen konfronteras med och säger vårt ja till är det kors som tillför relevans och kristusnärvaro. Detta kors frälser oss först och främst från oss – personligheten värnas och förfinas till att likna Jesus, den arma, vrånga självhävdelsens människa bleknar bort till fromma för alla och så stiftas frid i Jesu namn. Det dagliga korset ställer krav, kontinuerligt omvändelsekrav – det gör så för att få föra in Kristi väldoft som blivande vår väldoft, föra in Kristi liv i vårt liv till att kunna vara liv inför Levande Gud.

Vår församlingskultur, vilken står så korslös, är ett ytlighetens och förflackandets välde. Vi kan inte tillåta oss att söka befrielse från den Guds vånda som vi är ämnade att bära tillsammans med honom, den vånda som utgör stomme i bedjandet för väckelse och frälsningsunder. Det bedjande som vi oavvisligen måste söka oss fram till håller insikt om omvändandets och reningens nödvändigheter. De böner som måste bes för återupprättandet av det kristna vittnesbördet måste vara mättade av förkrosselse – nådens och bönens Ande måste få plats hos oss igen. Offerhöjdsaltarna som vi rest för att söka tvinga Gud att gå vår väg och stödja våra projekt ska rivas. Den sammanblandning som äger rum i våra gudstjänster, där jordebundenheten klätts för att passa inför Gud måste konfronteras. Korset är fortfarande Guds kraft till frälsning!

Korset, korsfästelsen, det dagliga korset hör till den ständigt återkommande kontroversen mellan Gud och människor. När Kristus, den korsfäste, träder fram får detta våldsamma återverkningar bland människor. Frälsningen förmedlas inte med hjälp av formulär. Frälsandet sker inte i termer av trossatser eller bekännelsemetodik. Guds bärgande av människor sker på korsets väg, där vart steg måste tas i bävan, i ett växande gudsmedvetande.

Bedjandet måste läras in i samvaro med den Ande som gav kraftfullt bifall till Jesu utgivande på korset. Uppfattningen att uppståndelselivet kan levas utan dagligt kors ger sig återigen på flykt från Gud. Herrens eget bedjande om fullständig frälsning räknar med korsets verkan då detta alltid är Guds egen kraft till frälsning. Guds sinne, Kristi sinnelag, det hjärtelag som Anden förmedlar är utgivandets sinnelag – det säger aldrig fräls dig själv, rädda dig undan. Ett sådant sinne, det korsmärkta sinnelaget, är fortsatt redo till uppoffring. Den som skyggar för det Andens bedjande som kostar på, klarar inte att skörda bönesvar och avvisar korsets kraft.

Korset demonstrerar den människas slut som inte villigt och upprepat omvänder sig till Levande Gud. En sådan människa står kvar under Guds skarpa vrede. Korset visar samtidigt, och i fullt skala, Guds stillsamma kärlek i händerna på den ogudaktiga hopen. Han är villig och redo till ett fullständigt uppgivande för att skaffa ro åt vilsegångna. Ytterligare, korset visar hemvändande syndare i händerna på Jesus Kristus till att formas av Guds Helige Ande till likhet med Sonen för att efter hand få söners rätt.

Hela Guds rikes hemlighet vilar i detta utgivande och vinns av dessa som övervinner sitt eget ”fräls dig själv”. Härligheten, Himlens härlighet består till sin kärna av Kristi offer med korset som ständigt uttryck. Församlingen måste söka ett övervinnande och bedjande som återerövrar korsets dynamik. Församlingen måste söka efter ett bedjande som öppnar för korset att verka försoning och gudsfruktan.

Korset måste vara ett dagligt kors till att omvandla livssyn, hållning, attityd och tankemönster. Den mobilisering som vi i våra bästa stunder kan åstadkomma håller ingalunda måttet. Disciplinerat liv kan inte ersätta andligt liv. Endast korset klarar att stå ivägen för den gamla människan. Endast nåden räcker för att bärga skörden. Korset manar dig att ge av dig själv, ge dig själv till Gud och sedan till din nästa. Korset gör dig redo att ge av dig själv, ge dig själv till Gud och sedan till din nästa. Där korset verkar tystnar dessa ”fräls dig själv, värna ditt eget”.

Korset förklarar nyfödelsens och upprättelsens möjlighet och nödvändighet. Han, Gud själv, dog för oss. Korset deklarerar segern över alla dessa makter och riken som söker skaffa välde. Vi är döpta till hans död, för att leva våra liv i Kristus inför Gud. Korset talar fullständig frälsning. Kristus i oss, härlighetens hopp. Korset gör slut på alla dessa halvvägsaltaren, med sitt ihållande oväsen och larm. Korset kommer man inte undan, man dödas av det hur man än ställer sig. Bäst då att välja den död som för till liv. Att försöka överleva och betvinga leder till slutlig död. Den som övervinner dessa ”kom ner från korset” kommer inte att behöva smaka den andra döden.

Herrens bedjande pågår ständigt för att ständigt verka fullständig frälsning, ett fullkomligt tillämpande av korsets kraft till fullkomnande. Det kristna övervinnandet står alltid sammankopplat med korset och dess fulla verkan. Det andliga mognandet står i alla stycken sammanvävt med korsets fulla uttryck. Mognad, den ljuvlighet som vilar hos en vuxen människa i Kristus, hämtar sin väldoft och attraktivitet direkt ur korsets erfarenheter. Mognaden med sin krossbarhet förmedlar den tröst, den lisa och det hopp som hjärtat söker. Efter denna mognad söker både människa och Himmel. Om denna mognad ber Herren då han företar prästtjänst i helighetens boning. Om denna mognad borde vi bedja.

Guds nåd förser med frälsning. Därför förser Gud med kors. Guds rättfärdighet förser med upprättelse. Därför förser Herren med kors. Guds kärlek förser med gemenskap. Därför förser han med kors som röjer ovänskapen. Guds närvaro innebär kors därför att korset alltid bott i hans eget hjärta. Hans kors väcker all vånda. Hans kors stillar all vånda.

Om detta kors må vi be, det är Guds kraft till frälsning.
Om detta kors må vi be, det är Guds sätt att ge av sig själv.
Om detta kors må vi be, den härlighet som evigheten bär bor däri.
Om detta kors må vi be, det sammanfattar Guds eget väsen.

Lars Widerberg

Noteringar vid vägkant, 02.

Söndagskultur:
Andäktig förundran inför all genialisk händelselöshet.

L.W.

Guds sätt att nå sina syften
T. Austin-Sparks

Genom vilka medel når Gud sina mål med sitt folk? Vilken är den metod som Herren använder för att uppnå sina syften? Han arbetar och verkar genom sin Ande med korset som verktyg, den Ande som fostrar söner. Det finns inte något hopp om att nå fram i fråga om Guds syften eller att ens kunna ta ett första steg i den riktningen utan den Guds Ande vilken formar söner.

Allra först måste det finnas ett barnets rop efter Far. Det måste finnas en sådan relation till Fadern skapad av Anden. Sedan måste denne Ande, den Ande som verkar för söners rätt sedan han fått komma in i en människas inre, gå vidare med att fullt ut forma Kristus i oss. Aposteln säger, ”Mina barn, som jag nu än en gång med smärta föder, tills Kristus har tagit gestalt i er”. Detta har inget att göra med mitt kämpande för att nå fram, men om Guds sons Ande som verkar och sträcker sig efter Guds mål. Om vi ändå hade tro på denna punkt! Om du har verklig tro i detta kommer du att äga hemligheten till ro och till vila.

Det är ju så att vi har perioder av andlig stiltje, perioder i bönelivet då det verkar vara omöjligt att be, perioder då inget av andligt värde verkar äga rum. Hur vi än bänder och bryter kan vi inte göra något åt det. Vad kan vi då verkligen göra?

Om min erfarenhet har något värde för er – och jag tror att jag har upptäckt något lite av hemligheten – skulle jag vilja visa följande: Genom Anden bor Kristus i mig och allt har sitt ursprung och sin rot i honom, allt är koncentrerat till vad han är, inte vad jag är. Inget beror av vad jag kan åstadkomma eller av vad jag inte klarar att göra, inget beror av vad jag är idag – allt finns hos honom. Jag är kanske inte ens medveten om hans inneboende, i stället är mitt sinne oroat av allt som inte hör Kristus till. Så har jag det kanhända just nu, men han är trofast, han är sann.

Han har gett mig försäkran om att han inte ska lämna mig eller överge mig, han har lovat att förbli hos mig alla dagar för att fullända det verk intill Kristi dag vilket han har påbörjat. Han begynte detta, jag gjorde det inte, han företog sig detta. Innan jag ens fanns till hade han bestämt sig för att slutföra sitt verk till fullhet i var och en som vill sätta tillit till honom. Allt detta var iordningställt innan jag ens såg den första dagens ljus. Jag satte inte igång något av detta, det hade inte sin början med mig. Det enda jag kan göra, ska göra, är att lita på honom, lita på honom allena – och om jag inte har förmåga att ta mig igenom i bedjandet är det fullt ut gott och rätt att säga: ”Herre, jag kan inte be med skärpa nu, jag vill att du sköter allt bedjande”:

Ingen som verkligen har sitt hjärta hos Herren skulle ta ett sådant uttalande och använda det som en ursäkt för att inte bedja. Jag är inte i färd med att förse dig med ursäkter för att ge upp bedjandet. Jag menar att det finns perioder då vi inte kan vara fullt alerta och jag är inte alls säker på att Herren inte tillåter oss sådana perioder – kanske för att vi inte ska berömma oss av vårt goda arbete. Han lyfter oss bort från sådan grund, och ser till att allt enbart beror av honom, en position där det inte finns något alternativ till att förtrösta på honom. Du ger inte upp ditt bedjande i och med detta. Om du kunde be, skulle du göra det, men under en sådan period av verklig brist på ork och duglighet får du lov att lita på att han bär.

Jag hamnar i sådana perioder, men under det att jag sätter all tillit till Herren och säger: ”Herre, detta hör till ditt ansvar, jag är viss om en ändring, viss om att bedjandet kommer tillbaka och jag vilar i dig under tiden.” Det återvänder i större rikedom och välsignelse.

Kära vänner, detta har visat sig vara sant om och om igen, Det kommer tillbaka. Det är inte bara så att du mår bättre och kan komma igång igen. Du vet ju att man kan må utmärkt utan att för den skull kunna be. Ingen kan producera bön. Dugligt bedjande handlar inte om hälsa och kraft. Du är kanske är vid perfekt hälsa men du når inte igenom till himlen på de premisserna.

Bön handlar om en öppen himmel – bön är gemenskap med Herren, och den beror av Herrens agerande inte på vårt. Han för in sådant. Lita på honom. ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” Han har hela saken om hand. Under det att min hållning inte är annat än tro på honom, kommer han att se till att det finns ett böneliv, han ser till att det finns ett liv i och genom ordet. En förtröstandets tro är hemligheten till allt som hör Guds vilja till.

Att forma om det profetiska initiativet

Den profetiska dimensionen är först av allt korsets lydnads dimension. Paulus både inleder och avslutar sitt brev till församlingen i Rom med att slå fast att evangeliets ärende är att föra hedningarna, olydnadens barn, till lydnad, Rom 1:5, 16:26. Evangelium är ju frihet, reflekterar vi. Ja, svarar vi, frihet från all annan påtvingad lydnad och varje form av slaveri. Evangelium är att fritt och återigen kunna relatera till Gud, till Gud fader.

Häri ligger fokus för det profetiska arbetet, för bönearbetet. Av födelse var vi alla vredens barn, sammanlänkade med fursten över luftens rike, i all olydnad lydande under mörkrets rikes laglösa lag. Ef 2:1-3 ger en grafisk beskrivning av varje individs situation som relation till föräldramakterna, till furstar och väldigheter. Det andliga kriget, bönekriget måste främst föras på relationernas område. Samhörighet med Fadern eller styrd av ett falskt andligt föräldraskap, av stränga fostrarmakter. Ett allt innerligare och djupare levt barnaskap sträckande sig efter fadersfamnen eller tröstlösheten och upplevelsejakten i världens makters föga smickrande sällskap.

I varje kultur och social gemenskap presenteras samma frälsningstema med betydelselösa variationer. Någon typ av fadersgestalt, en solgud, en krigshjälte, en lysande ledartyp proklamerar att all räddning kommer ur människans egen ansträngning. En omhuldande modergudinna saluför sin tröst och sensualitet som framtidsgaranti. Fadern, Skaparen skriver bok, skriver bibel till varje mänskligt sammanhang och odugligförklarar varje sådant erbjudande. Avguderi är att relatera till annat andligt föräldraskap än det Far, genom Jesus Kristus, erbjuder. Den andliga striden står mellan barnaskap och barnaskap, mellan fostrarmakt, furstemakt och faderstillhörighet.

När vi nu ser lite närmare på den manipulativa aspekten av furstar och väldigheter, måste vi slå fast att dessa manifestationer inte är könsbundna. Män får inte stämpla kvinnor som Isebel bara för att de är kvinnor. Kvinnor får inte sätta etiketten antikrist på var man. Fursten verkar först och främst över geografiska områden och kollektiva sammanhang och individer är mer eller mindre utsatta för maktnärvarons manifestationer. Enskilda individer tillåter sig i mindre eller större grad göra bruk för fostrarmaktens metod att hantera verkligheten. En man tenderar visserligen att hellre välja härskandets än manipulationens väg. En kvinna väljer hellre sensualitetens väg än råstyrkans.

Kung Ahabs hustru Isebel har givit typnamn åt den manipulativa sidan av furstemakten, 1 Kon 21. I kapitel 2 i Uppenbarelseboken finns en Isebel som kallar sig profet. Båda damerna är ute efter att göra om intet det profetiska initiativet och ersätta det med baalsprofetism, framgångsprofetism, fruktbarhetsprofetism. Isebels huvudverktyg är sensualism, överstimulans på känslolivets område, religiositet.

Isebel relaterar gärna till den profetiska dimensionen. Hon erbjuder framtidshopp och framtidsinsikt, men hennes metod för att sia är alltid av spiritistisk karaktär. I sin sensualitet är hon köttets främsta kompanjon. En av köttets gärningar är magi, Gal 5:20, och magi är i sin tur manipulation parad med rebelliskhet. När hon som karismatisk häxa uppträder i församlingen säger hon alltid att eftersom hennes profetiska utsagor är från Gud får de inte testas.

Tvärtemot instruktionerna i 1 Kor 14 måste kristna acceptera all slags profetisk utsaga och avsäga sig rätten till sundhet och sanning i karismatiska uttryck. Det bisarra och överretade blir andlighetens måttstock. Den som nekar dig rätten att bedöma profetiskt tal och karismatiskt uttryck relaterar fel i andligt hänseende. Far ger dig rätt till profetiskt initiativ. Utan gediget testförfarande, inget profetiskt initiativ. Utan verklig titt på och bekantskap med den profetiska kartan vet du inte vart vägen leder.

Isebel söker stå till maktmänniskans förfogande. Hon hjälper varje Ahab att skaffa sig vad han åtrår. Hon genererar åtrå och uppträder som åtråns tillfredställare. Mediabranschens och reklammakarnas manipulation är isebelsdynamik. Köpmän utnyttjar förslaget denna dynamik i sin isebelsekonomi till att förleda lättstyrda sinnen. Och boken kallar förfarandet trolldom, Upp 18:23.

Isebel revolterar mot auktoritet och kan därför inte själv utöva auktoritet och dominera ett sammanhang så som det antikristliga sinnelaget gör. Hon arbetar med lämpor och mutor. Make och barn drivs att betjäna henne genom hennes nyckfullhet och oberäknelighet. Ledarskap böjer sig för hennes smicker och fruktar hennes hot om repressalier. Får hon inte som hon vill, provocerar hon övrigt folk mot den som vågat stå sann och det blir upploppsstämning. Det är näst intill lönlöst att använda argumentation i förhållande till isebelsdynamiken. Hon är föga omvändelsebenägen. Upp 18:4 anvisar huvuduttryck i arbetet att få bukt med henne. Vänd ryggen åt isebelsdynamiken. Delta inte. Tolerera inte.

Tyatiraförsamlingen fick underkänt på grund av sin tolerans mot Isebel, Upp 2:20. Vi strider inte mot kött och blod, men måste hantera föräldramakters dynamik både inom och utanför församlingen. Våra vapen får kraft av Gud till att hantera varje företeelse som visar trots mot Guds väsende och varande. Våra vapen är sällan annat än delaktighet i Guds väsende och varande. Den dynamik, den atmosfär och de reaktioner som Isebel genererar är föga annat än en spegelbild av hennes karaktär. Hon detroniseras och stängs ute först och främst genom gudsfolkets delaktighet i Guds väsende. Låt dig inte nedpressas i världens form, Rom 12:2. Låt dig inte provoceras att reagera i enlighet med hennes mönster.

Agerar vi mot furstar och väldigheter i enlighet med deras sinnelag blir resultatet bara förvirring och nederlag.

Isebelsekonomin är konsumtionskultur, upplevelsefixering och aktivitetsmaskineri. Isebel ger trygghet genom ritual, program och metod. Hon ser till att kristna kommer ur kurs genom överstimulans och överbetoning. Hennes dynamik hävdar grupptillhörighet, överdriver kallelseinriktning, understryker beteendens och metoders nödvändighet för framgång. Hon säger sig bara hjälpa Gud med alla trix och tekniker. Till sist ger hon sig till att manipulera Gud och söker få honom att handla efter hennes uppgjorda mönster. Profetera och Gud uträttar. Säg ut och Gud måste lyda.

Hon mister sin makt när ingen längre hör på. Hon har inget att styra med när vi har gjort oss fria från hennes hållhakar. Ju mera omvändelse, ju mindre isebelsdynamik. Furstemakt kastar man inte ut. Det är lönlöst att försöka befalla bort föräldramakt. Fostrarmakt elimineras genom radikalt barnaskap. Manipulationsmaktens utspel skärs av med kompromisslöst barnaskap. Metod- och mönstermakter låter sig inte påverkas av bönetekniker och rutinmässiga trosutspel. Det levande barnaskapets livsuttryck utgör enda, men också verkligt, hot mot den oäkta modern.

Den profetiska dimensionen är korsets lydnads dimension. Den profetiska dimensionen är förbundets och förbundstrohetens dimension. Profetism är att leva förbundsrelaterat. Profetism är att tillåta Gud hävda och uttrycka förbundets verklighet. Framtid formas utifrån förbundsrelation. Där släkter och samhällen överlåtit sig åt fostrarmakt utvecklas släktkrönika och samhällstrend i enlighet med furstedynamikens alla avigheter. Där man är djärv nog att hävda det bättre förbundet, Heb 8:6, och samtidigt avsäger sig fursterelationen å släktens och samhällets vägnar skapas trendbrott. Historiens, mönstrets makt över framtiden bryts.

Korsets dimension påverkar hednasammanhang. Profetians Ande överbevisar om synd, rättfärdighet och dom. Isebel är inte omvändelsebenägen, men hon tvingas backa undan där gudsfolket i renhet hävdar renhet. Hennes inflytande hävs över varje individ och sammanhang som omgärdas av bönefolkets trohet och uthållighet. Korset tvingar stillsamt och effektivt till lydnad. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, efter frihet från manipulation; de ska bli mättade.

Lars Widerberg