Vad gör fåren utan herde?

Vad gör fåren utan herde?

Att göra bruk för liknelser är ofta till hjälp för tanken. Som pedagogisk metod står den sig gott mot många andra sätt att förmedla tankestoff. Drivs den för långt, blir den sin egen bane. Att kalla de heliga ”får” och ge Herren Jesus titeln ”fåraherde” passar för lärjungasituationer. Om vi betraktar oss vara hjälplösa krakar utan herdar, har vi kanhända tappat bort vårt eget ansvar i den process som leder till andlig mognad.

Det är nödvändigt att först göra en notering om det förlopp som förvandlar både jude och hedning till att passa som får i Herrens hjordar. Det ord som först möter oss på vägen till fållan heter ”metanoia” – omvändelse – en helomvändning till att låta Herren vara herre. Det kors som vi omedelbart stöter på då Guds Ande guidar oss fram genom denna omvändandets process, låter oss förstå att vi alls icke skulle passa för Himlen om det, detta Kristi kors, inte får förmedla sin särskilda nåd till ett bortdöende från de ting som hör det jordebundna livet till för att sedan ge nytt hjärta och ny ande enligt det nya förbundet. Omvändelsen öppnar i sin tur för den nya födelsen. I Johannesevangeliet kallar Herren denna omvälvning ett ”födande från ovan”.

Redan på detta plan uppstår närmast fatala svårigheter. Vittnesbördet om omvändelsens och pånyttfödelsens absoluta nödvändighet, den predikan som skulle bära på Andens överbevisning om synd, rättfärdighet och dom, har beskäftigt bytts ut mot bilder av och utfästelser om det bekväma, ansvarsbefriade livet som benådad syndare på väg till en romantiserad, men blek, himmel. Än värre, upprättandet till att kunna vara en mognande varelse till gagn för Herrens sak, har bytts ut mot en party-kristendom, en underhållnings-andlighet som direkt säger emot Himlens intention. Våra kyrkolokaler hamstrar kristna som inte har genomgått pånyttfödelsens djupgående under. Och, herdeskapet står radikalt skyldiga.

Pånyttfödelsen leder till djupaste samhörighet med Herren. Den leder, bland så många andra ting, till en förmåga att välja bort oduglig föda – får känner sin herdes röst, de vet att skilja mellan de ting som hör Himlen till och dessa odugligheter som en lejd herde presenterar. Andlig hunger bekräftar pånyttfödelsen, sensationslystnad avslöjar dessa många som endast söker en ”brödkonung” – Joh 6. Får klarar att värja sig mot vargflocken – vi är redan tvungna att göra våld på liknelsen. Får känner sig alls icke tillfreds där herdeskapet inte står sant och rent. Sakarja gavs en bild som speglar dessa dagars församlingssituation. Herren lovar att göra sina får till ”en stolt stridshäst åt sig”. Får, dessa de pånyttfödda, tar ansvar under Herrens hand för sitt vittnesbörd, sin mognad och den gemenskap som hjorden är ämnad kunna erbjuda.

Dessa, de kringspridda som Hesekiel kallar dem, kan av Herren vänta ett återsamlande, ett återsamlande under omständigheter och regel som inte liknar något av detta som vi hittills vant oss vid. De ord som vi här, till sist, använder som liknelsematerial ska i första hand appliceras på det judiska kollektivets situation i ändens dagar, men är samtidigt tillämpbara bland de hednakristna – och detta som ett förebådande av de dagar då Herden, Herren, kommer för att leda sitt samlade folk till källor med renaste vatten och till rofyllda betesplatser. Dessa de pånyttfödda längtar med största iver och intensitet efter dessa kommande dagar. Denna längtan håller dem andligen levande, och är i sig en betesplats – en böneplats.

Lars Widerberg
Läsning: Jer 31:31-33, Joh 3:6-7, Joh 10:1-3, Sak 10:3, Hes 34:2-6

”Mot herdarna är min vrede upptänd och bockarna skall jag hemsöka. Ja, HERREN Sebaot skall vårda sig om sin hjord, Juda hus, och skall så göra den till en stolt stridshäst åt sig.”
Sak 10:3

Du människobarn, profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Ve er, ni Israels herdar, som bara tagit hand om er själva! Skulle inte herdarna ta hand om hjorden? I stället åt ni upp det feta, ni klädde er med ullen och slaktade de gödda djuren. Men ni tog inte hand om hjorden. De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som drivit vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp, utan med hårdhet och grymhet härskade ni över dem. De skingrades, eftersom de inte hade någon herde. De blev till mat åt alla markens djur när de skingrades. Mina får irrar nu omkring på alla berg och alla höga kullar. Över hela landet är mina får kringspridda utan att någon frågar efter dem eller söker upp dem.
Hes 34:2-6

—  —  —