Under som vilseför
Våra dagar tillhör den tid, särskilt förutsagd, då man bedrar och låter sig bedras. Dessa som förs vilse räknas med stora tal. Bedrägligheten och bedrägerierna blir till tecken, då de många letar efter under och bekräftelser. Få tycks inse att de förs vilse, några gömmer sig undan med skammen och besvikelserna. Ännu färre står upp för att visa på möjligheten att kristna skulle kunna föras bort från vägen till Himlen. Mirakeltjänstens förespråkare tränger Guds sak, de som letar efter brödunder avvisas av Herren också i dessa dagar. Bland de många som söker sig till mirakelmän finner Herren knappast någon som kommit för överlåtelse och tjänande. Ingen inser att alla dessa försök att bärga vittnesbördet med undergörande leder till att kärleken kallnar.
I dessa dagar borde vittnesbördet stå starkt, i dessa dagar då sanningsbegreppet omformuleras och vittnesbördet om Guds herravälde avvisas vore det följdriktigt att de kristna sammanhangen blev bekräftade med övernaturlig överbevisning. Ropet ligger rätt, ”Skaffa oss ett vittnesbörd att bära på” – men sökandet efter dess utgestaltning tar miste då sannfärdigheten offras. Kristi vittnesbörd, profetians Ande, talar skarpt mot varje tendens till avvikelse och lögn – men våra invanda mönster skyddar oss från att ens reflektera. Också gudsordets självklarheter ställs åt sidan då man söker sig in i det övernaturligas områden för att finna bot för plåga och tecken till verifierande av andlig ställning och status. De heliga är den grupp som med kraftigaste anslag utsätts för bedrägeriets övergrepp.
Varför måste man? Varför måste man se med kritisk blick på de sammanhang i vilka man kan uppleva helanden och upprättelse, se under och olika slags tecken. Allt detta goda måste ju komma från Himlen, Gud är ju en god Gud. Varför varnar gudsordet för falska under och tecken? Kan det finnas andra källor till detta goda? Klarar någon annan av att hjälpa och ställa till rätta? Blotta existensen av varningarna för bedrägeriets existens och de kristnas utsatthet borde vara tillräckligt svar.
För de många blir undren som åtföljer falska lärosatser till bekräftelse på att undervisningen är riktig. För de många bekräftas gudsmannen av de under som följer honom. Man håller för sant att helandena är den frukt som bestämmer gudsmannens autenticitet. Man låter det övernaturliga ingripandet bestämma gudsordets tillämpning. Men, gudsordet säger emot detta förhållningssätt och hävdar skyldighet att bedöma sannfärdighet och ödmjukhet hos gudsmannen som norm för de verkliga gudsingripandena. Står han sann till sin karaktär och i sin undervisning, kan man börja tänka i termer av att också helandet kommer ur Herrens hand. Bedrägerier på andlig grund når full kraft där kärleken till sanningen har slocknat. Herren gör sina under på sannfärdighetens och löftestrohetens grund.
Varför låter man sig bedras hellre än att söka efter sanning? Varför föredrar man att bedra, hellre än att stå sannfärdig och kunna erbjuda liv i Kristus? Varför leds man att forma om begreppet sanning? Klarar man inte att stå emot de krav som tidsandan ställer upp och som formulerats av filosofer med fundamentalt inflytande över etikens perspektiv. Den profet som tänker profit drivs av ett oriktigt motiv, den andlige ledare som väljer sin roll på egen hand står utan mandat. Båda behöver omgivningens bifall för att kunna behålla sin roll – undermakeriet skaffar dem ett slags täckning.
Se på dessa som desperat söker lindring i sjukdomssituation – dessa som låter sig bedras. Smärtan och rädslan är nog för att driva dem vilse. Deras hållning är ändå någorlunda rimlig – ett pragmatiskt sökande efter en kur som fungerar. Vore det inte rätt och riktigt på alla sätt att skaffa dem rätt, skaffa dem helande, på bedjandets och sannfärdighetens bas?
Hos fåfängans profeter, hos bedragaren har självmedvetenhet och inbilskhet vuxit till sådan proportion att maktinfluenser bortom det naturliga begynner göra sig gällande. Aposteln Paulus talar om köttslighetens uttryck i Galaterbrevet och visar att ett sådant självfokus ger rum åt andliga influenser – vilka har resurser nog att verka fram under. Självupptagenhet och hybris öppnar för en maktsfär som klarar att föra ”jämväl de utvalda” vilse. Under dessa influenser mobiliseras själslivet till att utföra ting som normalt vore omöjligt – man nämner denna förmåga under rubriker som själskraft, trons manipulation, ESP och spiritism. Gränserna mellan själslivets förstärkta förmåga att påverka sin omgivning och de andliga influenser som verkar i sammanhanget suddas efterhand ut – och den som brukar köttslighetens möjligheter i detta perspektiv leds i allt högre grad av andekraft.
Herrens allomfattande varning rörande dessa låtsasprofeter – grekiskan kallar dem pseudoprofeter – som skaffat sig förmåga att göra under och tecken innehåller viktiga definitioner. Ordet ”semeion”, tecken, beskriver detta med vilket en person eller en företeelse särskiljs genom. Ett tecken har således till uppgift att visa på dess eget ursprung. Ett lögnens under visar upp lögnen. Ett Guds under visar vem Gud är. Med detta förstår vi att undret inte alltid bär något gott med sig – det kan bestå av ett helande, men har lögnen som ursprung. Prövningsförfaranden står som absolut nödvändiga.
Det andra ordet ”teras”, under, beskriver den gärning som ”kan utföras av vem som helst”. Denna sats finner man i J.H. Thayers grekisk-engelska lexikon, en värdefull källa som så många bibelstuderande använder. Ett under rubbar naturens förlopp och lagar, men vem som helst skulle kunna utföra det. Här står ännu en markör som visar hän mot den naturliga, den köttsliga, människans möjligheter då hon utvecklar sin själskraft i samspel med andekraft. Undret hör till sin natur hemma i det vi kallar det övernaturliga – men det övernaturliga kan inte omedelbart tillskrivas Gud eller den Helige Ande. Gudsordet bjuder oss att testa Andens närvaro för att ingen av oss ska behöva bli bedragen – och allt detta visar nödvändigheten av köttets och köttslighetens korsfästelse. Där korset står verkligt, får Herren utrymme för sina goda under.
Fåfängans profeter ropar sitt ”Här är Kristus”, ”våra under visar Kristus, våra under visar att vi representerar Kristus, våra mirakler visar att vi är sända av Gud”. Falskprofeten, helandepredikanten och den världsvane evangelisten gör om Kristus till att passa det evangelium som de alla representerar – ett evangelium som saknar kors och som inte längre orkar bära upp sanningen. Den verklige profeten säger något om helighetens Gud, han säger något om ”all trösts Gud”, om Herren och hans nitälskan för sanningen. Fåfängans profeter låter sin köttslighet spilla över och skämma allt i deras väg. Om de inte klarar att få omedelbar bekräftelse drar de sig inte för att förödmjuka opponenten eller förolämpa och skrämma dem som inte kan argumentera för sannfärdigheten. Deras under leder alltid bort från Jesus Kristus.
De som låter sig bedras är många. Anledningarna till att bedrägeriet finner ingång är många. Den enklaste öppningen utgörs naturligtvis av dessa oändligt många behov – plågan alltför intensiv, mänskliga resurser otillräckliga, oron för tung att bära. Och vem vill skuldbelägga i sådana sammanhang – men bedragarna bryr sig inte och förnöjer sig med nya byten. Vem vill skuldbelägga – men testandet av ursprung och källa kunde kanske i sig bära på öppnandet för det verkliga undret, ivrandet för sannfärdigheten behagar Herren.
Andra söker efter Herrens välbehag mitt i bristen på lydnad och efterföljelse och menar att Herren ska vara trogen mot sina löften. Man bortser från hans maning till motsvarande trohet hos den troende. Ytterligare några gör tron till metod för att skaffa sig det man anser sig ha rätt till utifrån sin uppfattning av löftenas innehåll, och sätter med sina trosanspråk tummen i ögat på Gud. Många letar sig plats i stora auditorier för att få uppleva sensationella ting och röras av religiositetens ljumma vindar, vilka blåser upp till ideliga vindkast i läran. Andra vågar ställa sig i vägen för Herren och begära tecken som bekräftar hans existens och som samtidigt ger rätt att ifrågasätta honom. Jonas tecken, den nytestamentliga motsvarigheten till Jonas tecken, Kristi uppståndelses tecken är givet åt dessa som så demonstrerar sin ovillighet att ta emot Herren med den enklaste tro.
Den salighet som gudsordet utlovar ges till dem som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Alla dessa som letar mirakler på felaktig grund lämnas att föras vilse. Markus avslutar sitt skrivande med ord som vänder på tingens nuvarande ordning: ”Tecken ska åtfölja de troende”. Vem följer vem? Vem letar efter vem? Guds tecken, Guds förut beredda gärningar letar efter riktig tro. Guds vittnesbörd söker efter dem som vågar stå upp för att tala mot bedrägerier och pragmatiska halvlögner. Och hur skulle det gå om vi tog romarbrevsordet på allavar om att ”ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.” Många, väldigt många, av dessa som nämns som gudsmän skulle vara tvungna att upphöra med sin aktivitet. Den enhet som nu låter sig bekräftas med under och tecken skulle få lämna plats för de heligas endräkt.
Herrens ord för ändtiden innehåller en kraftfull varning rörande undrens roll som bekräftelse på andliga verkligheter. Dessa dagar är de dagar då kärleken till sanningen kallnar, tider då man inte längre känner igen lögnen och inte bryr sig om den dynamik som driver män och kvinnor att föredra bedrägeriets kortsiktiga fördelar. Under och mirakler binder mottagare och åskådare till mirakelkällan. Falskundren binder var man till lögnaren. Dessa lögnens helande motsäger omsorgen och kärleken kallnar därför. Man klarar till sist inte att skilja på heligt och oheligt – och världens väsen blir församlingens. Uppmaningen ljuder distinkt från dessa som bedrar – bedöm inte, var inte kritisk, ni hindrar därmed ”andens verk”. De säger därmed rent ut att det kristna sinnelaget – renhet och rättfärdighet – står i vägen för deras bedrägliga konster.
Herrens löften är dyrbara klenoder, vart och ett av dem borde vila i renhet i var troendes hjärta. Herrens nåd är verkligen ny, en verklig nyhet var morgon i varje kristens liv. Herrens benägenhet att vilja göra väl och hjälpa all står klart lysande genom alla tider. Hans avoghet mot synd och elände har sitt fokus i Jesu Kristi kors. Alla dessa aspekter av hans kärlek till oss alla speglas aldrig av fåfängans profeter, oavsett deras propsande på att ha förmåga att hela, göra under och åstadkomma mirakler. Håll rågången klar, håll skiljet distinkt, bevara kärleken till sanningen – Herrens under kommer att följa de troende.
Lars Widerberg
Läsning: Matt 24:4-5 Matt 24:24, Joh 6:26, Matt 24:12, Matt 7:15-20, 1 Tess 5:21-22, 2 Tess 2:10, Gal 5:19-21, Ef 4:14.
