¨
Introduktion
Form och anatomi för allt apostoliskt
Avsnitt 06
Detta att kunna gå åt sidan eller att kunna vända om och se in i sådant som vi annars skulle avvisa som värdelöst är en nyckel till hela vår fortsatta brukbarhet inför Gud. Inför Gud är det som är gånget närvarande, och Herren reser krav i förhållande till det som är gånget. Detta är något som vi, mänskligt sett, vill gå förbi. Det är smärtsamt att röra vid det förgångna. Vi vill inte minnas de saker som har med misslyckanden, skilsmässor, aborter och förstörd vänskap att göra att göra. När Mose gick åt sidan för att se var det inte för att stilla sin nyfikenhet men för att försöka förstå varför busken inte slukades av elden. Detta är apostoliskt omvändande, apostoliskt begrundande och apostoliskt seende. Det handlade inte om mänsklig nyfikenhet inför en naturens avvikelse. Detta är snarare en mans omvändande för att kunna träda in i något annorlunda.
Om vi kunde se med Guds ögon när han ser in i den moderna församlingen, vilken är full av sina amen, sina hallelujarop, körer, utläggningar och bibliska budskap – smetat som ett ytlager över ett folk som kämpar inombords med misslyckanden och avighet – då skulle vi upptäcka ett töcken av ytlighet och religiös fernissa. Det som är verkligt andligt hittar man bland Guds folk i deras sätt att förhålla sig till livet och verkligheten – de ting som oftast lämnas därhän utan att någon försökt ta itu med dem.
Församlingen kommer aldrig att bli en apostolisk realitet förrän den vänder om, öppnar ögonen och börjar arbeta med livets grova avigsidor. Att bara skaffa sig nytt vokabulär är att kringgå eller stänga för problemlösning. Vi har tillräckligt med råmaterial och dolda skatter bland Guds folk i deras vardagssituationer, i de omständigheter och den historia de bär på, för att, om vi ger oss tid att undersöka och arbeta med det, finna nycklar till apostolisk härlighet.
När vi väljer att gå åt sidan för att se och betrakta, kommer vi att behöva ta farväl av vår ordning och våra övertygelser. Vi har hamnat i ett låst läge genom vår karismatiska förståelse och det vi kallar vårt nytestamentliga synsätt. Att stiga åt sidan betyder att något grundläggande har ägt rum, något har med kraft ändrat kurs och det utan återvändo. Vi måste göra oss redo att ta en sådan risk. All vår trygghet, både den materiella och den andliga, all den insikt om tron som vi har skaffat kan komma att gå förlorad – och måste så. Det är en så pass omvälvande erfarenhet att ingen kan säga hurudant slutet kommer att bli. Om vi inte är villiga att riskera detta, kommer det inte att finnas någon kallelse eller något sändande. Detta handlar om ett öppnande av vårt inre för Gud för vadhelst han kan vilja uppenbara, också om oss själva.
Gud kallade Mose vid namn två gånger. I de flesta fall Skriften igenom är de män som kallats två gånger kallade till något absolut. De är kallade till något slutgiltigt och av största konsekvens, vilket kommer att kräva allt av dem – kanske till och med deras död. Så absolut och fullständig som Guds kallelse var, så var också Mose gensvar; ”Här är jag”. Detta är hjärtat i det som är apostoliskt, inga hållhakar, inga reservutgångar, inga frågor, villkorslöshet. Detta är helig mark, inget som har med geografisk position att göra. Guds närvaro, Guds kallelse och människans totala gensvar gör platsen helig.
Det måste ske en övergång från vadhelst vi befinner oss i till denna apostoliska position. Om denna bok alls är något så är dess centrala tema kallelsen till denna plats, till denna grund, vilken innebär kännedom om Gud sådan han är och hans önskan att bli känd.
