Utblick 02

¨

Utblick och uppgift
Enkelt budskap för alla tider
T. Austin-Sparks

2. Korsets tre grundregler

Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt.
Joh 12:24.

I dessa ord finner vi naturens allmängiltiga lag som motsvaras i korsets trefaldiga grundregel. Denna regel låter sig uppdelas sålunda: 1. Liv genom död. 2. Frihet genom överlåtelse och självuppgivelse. 3. Växande genom förlust.

1. Liv genom död.
Den förnämsta illustrationen till detta ser vi i Kristi eget liv. Kanske är det så att Kristi liv, den betydande delen, består i något annat än de dryga tre år då han vandrade med sina lärjungar. Tyngdpunkten kanske ligger i det liv han, sedan kors och uppståndelse, levt i hela världen. Det är en öppen fråga huruvida uppgifterna om dessa tre år hade överlevt och fått den plats de nu har om hans kärleksverk inte hade fortsatt efter korset och uppståndelsen.

Det är detta försonings- och kärleksverk som har genererat så mycket uppmärksamhet och riktat den på dessa korta dagar av vandring och samtal vilka skapat världslitteratur, dessa hans kötts dagar. Den så mycket större härligheten vilar i detta att ’han som var död nu lever’.

Detta liv genom död har påverkat och styrt världen allt sedan dess och fått den att förstå att, trots alla försök att omintetgöra det, finns det något här som är oförstörbart. Världsvälden och imperier, religiositet och kulter har tömt sina resurser på att försöka utplåna hans namn och den livskraft som är knuten härtill. Men det är dessa som har gått under, han lever alltjämt.

Vi har ingen möjlighet att få del av Kristi liv förrän vi varit vid korset. Det verkliga gudomliga livet – Kristi liv – kan endast ses och förstås genom dess verkan i män och kvinnor för att föra dem till att leva bortom och ovan mänsklig nivå.

Kristus sa om sig själv att han hade kommit för att tända en eld på jorden, och att han önskade att den redan vore tänd – hans längtan efter uppdragets fullbordan pressade på. Ett dop var nödvändigt för att denna gudomliga livseld skulle kunna frigöras och det tryck han stod under skulle lätta. Han suckade: ”Hur våndas jag inte tills det är fullbordat.” Detta dop var ett lidandets, ett passionens dop och det var i korset som han såg dess fullbordan. Denna eld skulle nå ut över hela världen och den brann redan i hans varelse, och skulle sedan brinna i alla hans församlings lemmar. Det var sålunda nödvändigt att de alla skulle låta sig identifieras med honom och denna identifikation med Kristus kunde endast ske genom korset, i vilket satser som de följande finner sin djupaste mening.

”Jag är korsfäst med Kristus. Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” Gal 2:20.
”Begravd med honom genom dopet.” Kol 2:12.
”Vi har blivit döpta till hans död.” Rom 6:2.
”Är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans.” Rom 6:5.
”Vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes. . .” Rom 6:4.

Om vi ska låta detta Kristi liv komma till uttryck och om detta oförstörbara ’något’ ska kunna bära ett kraftfullt vittnesbörd i världen, om detta gudomliga liv, Guds eget liv, detta eviga, segrande liv ska kunna bära eftertryckligt vittnesbörd och göra sig självt påtagligt kännbart i denna värld genom hans församlings lemmar kommer detta att ske endast genom deras förening med honom i död och uppståndelse.

Tills vi har lärt känna denna enhet och förening kommer vårt kristna liv inte att betyda mycket. Vi måste inta vår plats i en första, allt omfattande, förening med honom i en död bort från det gamla jaget, den gamla världen med dess ambitioner och böjelser, dess agenda, dess idéer och standard för att sedan låta denna död verka i oss dagligen så att uppståndelselivet tar gestalt i oss. Guds liv låter sig inte förenas med den gamla skapelsen, det är ett allt igenom nytt liv.

Detta är inte bara tillämpligt på oss som syndare, men det är en regel som kommer till uttryck i varje kristenlivets relation. Ta en sådan sak som förståelse av sanning, vishet och bildning i andliga ting. Vi sätts i Andens skola för att undervisas. Denna skola skiljer sig från världens bildningsanstalter till vilka vi kommer för att skaffa oss ett bestämt mått av kunskap, instoppat i sina särskilda fack i vår tankeapparat. I den sekulära världens utbildningsmaskineri handlar det om att packa in stora mängder data, men den Helige Andes metod består i att skriva direkt i vårt varande, så att insikten blir en del av oss och vi blir ett uttryck för den.

I denna andliga skola ser vi följande scenario upprepas: Under Andens ledning väcks något du läser eller hör till liv, ett stycke sanning gör djupaste intryck på dig och kommer till dig med uppenbarelsens fulla kraft. Något som du tidigare kände till som teori blir nu dig givet som gudomligt ljus. Du tar tag i detta stycke uppenbarelse, tackar Gud för den och hanterar den som en skatt vilken du betraktar som ovärderlig. Du vill inte förlora den då den nu har skänkt dig så mycket glädje.

Men, efter en tid är den borta. Det du såg tycks ha dött och har försvunnit hel och hållet. All dess kraft, all dess glädje har upplösts. Visionen har bleknat bort.

Utan att du är medveten om förloppet, börjar ditt liv röra sig utefter egendomliga spår. Svårigheter av det mest komplicerade slag ställer sig i din väg och du finner att omständigheternas kraft för dig till uppgivenhet och död.

När du nått denna passage är ditt sinne upptaget med den sanning som övergav dig. I detta ditt trångmål griper den åter tag i dig och du söker dess verklighet för att finna att den får förnyat liv och ger dig vittnesbörd om sin vitalitet och livskraft. Den för dig tillbaka till livet, tillbaka till seger. Vad är det som verklig har hänt?

Du fick ta emot en uppenbarelse rörande en vital del av sanningen. Bra! Men denna sanning skulle sedan skrivas i ditt inre för att den skulle bli en del av dig. Den hade endast fångats in av intellektet tidigare, men för att den skulle bli till en del av ditt liv var det nödvändigt att för dig att ledas till en döendets situation där endast denna sanning skulle kunna bli till din räddning.

På detta sätt blev den till en del av ditt andliga liv och därefter blir det närmast omöjligt att förlora den. Det är en sanning som du verkligen känner och har prövat och närhelst du talar om den med andra når det du säger fram till dem. Den är levande, den har fört dig ut ur kris och döende. Detta är den enda grunden för ett verksamt vittnesbörd. Vetekornet, i vilket du inte kan se något liv, trots att du tror på dess möjlighet, faller i jorden. Därefter begynner omgivande element och krafter vilka tillhör Guds nåds och försyns verktyg att arbeta med det. Det väcks till liv, det slår rot och inget kan därefter stå emot dess uppåtsträvande styrka.

Se nu på denna regel igen i förhållande till tjänandet inför Mästaren. Vi måste dö som arbetare såväl som syndare. Det är en förfärlig upplevelse när döendet tar tag i vår uppgift och vårt tjänande. När vi som arbetare eller predikant begynner uppleva döendet och genom omständigheternas spel, motgångar och motstånd, fruktlöshet och andlig ineffektivitet lyfter våra händer i förtvivlan och ropar, ”Jag har nått botten, jag är slut.”

Här är prövostenen för vår tjänst och för oss själva. Hur mycket av det rörde sig om popularitet? Var vi ute efter att göra oss ett namn? Handlade det om rykte? Hade det betydelse att man talade gott om vårt arbete, kände vi oss smickrade och nöjda? Hur var det när man sa något elakt om oss, kritiserade, förvrängde och förringade, då när vi gick hem med tungt sinne. Såg vi på vår uppgift som något som tillhörde oss och som definierade oss?

Innan prövningen kom skulle vi naturligtvis ha sagt: ”Jag har inga sådana personliga ambitioner, jag söker inget för egen del.” Men när vi färdas in i döendet och dörren till tjänsten tycks stängas, då visar sig våra verkliga motiv, våra verkliga känslor och det görs tydligt om vi bryr oss mera om vårt namn än Herrens.

Vi måste göras fria från allt detta självliv innan Gud kan bruka oss. Vi måste nå en punkt där det inte längre spelar någon roll vad människor tänker om oss, säger om oss eller hur de handlar mot oss så länge Gud är tillfreds med oss efter sin viljas mått.

Detta är fridens väg, detta är den verkliga segerns väg. Men vi måste följa döendets väg, ”jag först” måste dö. Det är efter det mått som ”jag” har korsfästs som Kristus i hans uppståndelses kraft kan uppenbaras.

När en person frågade George Müller, bedjaren och barnhemsbyggaren i Bristol, om hans förmåga till tjänst, svarade han: ”Det kom en dag då jag dog, dog fullständigt” – och medan han sa detta böjde han sig allt djupare tills han rörde vid marken – ”dog i förhållande till George Müller, hans åsikter, hans smak och vilja, dog i förhållande till världen, dess gillande och ogillande, dog till och med i förhållande till bröder och vänner och sedan dess har jag sökt att i allt finna gillande hos Gud.”

Har vi inte fått se denna lag i verksamhet i stora företag för Guds rike, vilka med all säkerhet initierats av Gud själv så väl som i mindre sammanhang till vilka han otvivelaktigt har kallat oss.

Sådana arbeten går någon gång i sin historia igenom ett döende, Det tycks som om all dess effektivitet och styrka töms och förstörs och inget lämnas kvar. Sedan svänger pendeln och från den djupaste grav reses denna begravda uppgift i kraft av Guds eget liv. Många Guds tjänare har sett det arbete, vilket de varit övertygade att de blivit kallade till, gå denna väg. På grund av någon outgrundlig anledning för Gud arbetet in i ett döende innan det kan bära verkligt liv med förblivande resultat och seger. Kanske är det just bara så att den mänskliga kraften måste tömmas innan den gudomliga styrkan kan ta vid.

2. Frihet genom överlåtelse och uppgivande.
”Ta mig till fånga, Herre, så att jag kan uppleva frihet.”
Jesaja 53 är i hela sin längd en förunderlig utläggning av denna sanning.
Här ser vi Herrens tjänare. Utifrån hans eget samtycke förs han in en mångfasetterad fångenskap. Han har låtit sig tömmas för att kunna föras till lydnad inför Korset och dess död. Han har gett upp sin gudomliga rätt, låtit sitt rykte gå all världens väg och blivit till lekboll för all ondskans härsmakt för att i alla stycken böja sig för dem såsom människa och därigenom kunna riva sönder deras välde och sedan stå upp i överlägsen seger, högt över alla furstar och väldigheter.

Korset står i allt för band och bojor, fjättrar och fångenskap på dess mänskliga sida. ”Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa.” Detta ’kan icke’ är det styrande ordet bland Adams barn. Men korset är det instrument, den anordning genom vilken fullständig frälsning och frigörelse åstadkommes i Kristus som representant för den nya skapelsen.

När detta kors fullbordat sitt verk står friheten från alla mänskliga begränsningar klar, och Kristus stiger ut ur graven med en styrka som ger honom välde över hela situationen.

De som låtit sig identifieras med honom i hans död reses med honom till ett liv på himmelsk grund och genom dessa kan han åstadkomma sådant som tidigare varit omöjligt.

Dt finns ingen mänsklig förklaring till det som Kristus verkat i denna värld sedan Golgata. Inget mänskligt har räckt till i detta. Detta är en fullkomligt sant intellektuellt och socialt, fysiskt och konstitutionellt, sett till det stora flertalet av dem som brukats i dessa Himlens företag.

De har använts för att överföra till världen sådant som ”intet öga har sett och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka,” men som Gud uppenbarat för dem genom sin Ande. Det arbete som utförts, räckvidden i det som utförts och den kvalité med vilken det utförts har i varje stycke varit långt bortom mänskligt mått. Inte bara detta, men som vi redan har kunnat se; allt som fienden har kunnat ställa upp med, provocera fram och mobilisera för att skaffa dess nederlag och undergång har endast bevisat den himmelska kvalité och obegränsade natur vilken legat till grund för arbetet.

3. Växande genom förlust.
Se på Jesaja 53 igen. Här ser vi den lidande tjänaren gå förgängelsen till mötes. Hela tavlan talar ödeläggelse. Han är ensam, föraktad och övergiven – förfärande ensamhet – hans kors har kostat honom allt. Hans egna bröder tror honom inte. Hans närmaste lärjungar förstår honom inte. Men hur märkligt och underbart avslutas inte detta kapitel? ”Av den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och så bliva mättad.”

Från korsets förlustsida och dess löfte om frukt, om avkastning, går vi nu vidare för att se på den slutgiltiga uppfyllelsen av detta. ”Då fick jag se att mellan tronen och de fyra väsendena och de äldste stod ett lamm, som såg ut såsom hade det varit slaktat.” ”Och sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål stå inför tronen och inför Lammet.” Detta är frukten, resultatet av hans vånda – en oräknelig skara.

Tillämpningen är denna: Ofta, väldigt ofta verkar det som om Gud kräver mycket av oss. Detta kors gör sig väg med stor kraft, det hävdar sin närvaro och väg med oerhörd styrka och orsakar därmed mycken smärta i det att det begär att vi ska lämna över något som vi håller kärt. Vi befinner oss, tycker vi, hela tiden på utgivandets sida. Uppgivandets och offrandets princip verkar med största kraft. Men detta är vägen och lagen, den enda väg och den enda lag, genom vilka dessa eviga skatter ges oss.

Där står ärkefienden med Herren för att i ett ögonblick visa honom alla riken i världen och dess härlighet, och han säger ’allt detta vill jag ge dig’ – och detta är det bakomliggande syftet – ’om du lämnar korsets väg’. Satan visste vad korset skulle innebära, nämligen att han skulle förlora all världens riken och att Jesus Kristus skulle vinna dem alla genom detta kors. Allt han kunde säga var: ”Håll dig borta från korset, så ska jag se till att du får allt detta.” Men Mästaren svarar honom ett ’jag fullföljer korsets väg. Jag har råd att avstå ditt erbjudande’. Han fortsatte sin vandring längs korsets väg, avvisade erbjudandet om välde, nekande sig själv en bekvämare lösning och så, enligt hans egna ord, kastas denna världens furste ut. Och så vinner han långt mer än denne fiende hade att erbjuda. Han vinner alla världens riken till slut, genom att ge upp dem.

Är du beredd att släppa taget för att sedan kunna få ta del i frukt och fruktbärande. Släpp taget om det timliga för att vinna det eviga, det förgängliga för det förblivande, det jordiska för det himmelska, nuets glamour för den slutgiltiga härligheten. Detta är vägen till att besitta landet, Ps 37, detta är den väg som ger dig rätt till allt. Kristus har nu mottagit den eviga fullheten ur Faderns hand och genom vår förening med honom genom korset kommer våra liv att bära sådan rikedom.

Några av oss har låtit bevisa att de ting som var svårast att ge upp, de ting som vi sist och slutligen gav upp, har återförts till oss i rikare mått och med större fullhet eller har blivit till den väg till inre rikedom vilken vi inte kände tidigare.

Kompensationen är överväldigande när vi lägger våra skatter i stoftet vid korset för att den Allsmäktige i sanning skulle kunna göras till vår verkliga skatt.

På apostolisk grund 03

¨

Introduktion
Form och anatomi för allt apostoliskt
Avsnitt 02

Finns det någon parallell mellan utväljandet av Paulus och Mose kallelse? De var båda byggmästare av rang, båda två hade nyckeluppgifter i Guds plan för att föra ett folk ut ur träldom till ett land som överflödade med mjölk och honung. Det är alls inte nog att leda befrielse ut ur, man måste också leda in i. Det handlar inte bara om ett folks räddning från egyptier men också om en slutgiltig konfrontation med en farao. Detta var en Mose som fyrtio år tidigare hade försökt att utifrån sina egna resurser göra ”gott” för sitt folk. Men det ändade i en egyptiers död och en snabb begravning ute i sanden och Mose flyende ut i öknen. Fyrtio år senare förs han till sällsamt möte och det verkliga förverkligandet av kallelsen.

Till vilken grad måste misslyckande föregå uppdragets och kallelsens utgestaltning? Detta faktum ägde giltighet för Paulus och för Mose och vi kan inte gå vid sidan av det. Är vi villiga att möta förödmjukande misslyckanden, som tillåtits och förberetts av Herren själv mitt i och trots våra välmenande föresatser?

Det är endast ur spillrorna efter misslyckanden, efter tillintetgörandena som en människa kan formas för att sändas ut av Herren. Kan en man formas på annat sätt? Det finns något hos misslyckandet, särskilt när det fötts ur de bästa föresatser att tjäna Gud som arbetar på djupet i en person på ett sätt som inget annat klarar. Det faktum att man inte upplever eller vill kännas vid nederlag och motgångar är i sig en fingervisning om att man inte sökt efter apostolisk kvalité. Man vågar sig inte bortom känt territorium. Man undviker att ta risker, man vill inte stå med nederlagets skam och försöker hellre att klara sig med minsta möjliga insats.

Man kunde se en själens storslagenhet både hos Mose och hos Paulus, och det är denna spännvidd som söker sin mättnad i framfödandet av en sådan värme och intensitet som bor i Guds eget hjärta. När Herren finner den sortens person, också den som är full av brist och avighet, då är möjligheterna och potentialen större där än hos de många som kallar sig vänner till Gud men som saknar denna särskilda intensitet och hellre driver med strömmen. Petrus gjorde sig ett förskräckligt misslyckande men blev verklig apostel.

En dag när Mose hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder. Då vände han sig åt alla håll, och när han såg att det inte fanns någon annan människa där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden. 2 Mos 2:11-12.

Trots att Mose bar på en kallelse hade han ännu inte rätt utrustning för att vara befriare. Han saknade gudsfruktan och gudsmedvetande. Hans synsätt och inställning var horisontellt: Han såg och agerade, men utan tanke på att se uppåt. Om vi får se något som behöver rättas till innebär inte denna insikt att vi genast har mandat att ta itu med uppgiften. Det finns inget som så kraftfullt motarbetar Guds syften som de välmenande projekt som man inleder i religiöst och mänskligt nit.

Det finns något i församlingslivets själva struktur, i tvånget att åstadkomma något för att rättfärdiggöra strukturens fortbestånd vilket får oss att handla utan dröjsmål och utan att vänta. Det finns ingen verkningsfullare död än att vänta, och det är detta som vi finner i verkligt prästgöra. Prästerna började inte göra tjänst förrän de sju dagarnas väntan var fullbordade.

Talet sju är det tal som betecknar fullbordan och fullständighet. Den fullbordan som inledde prästtjänsten hade att göra med det fullständiga döendet från beskäftigt och välmenande arbete för Gud. Intill dess detta dör finns det inte rum för verklig prästtjänst och om det prästerliga inte finns, existerar inte heller det apostoliska. Jesus är vår bekännelses överstepräst och apostel. Det förra måste föregå det senare. Otålighet, egensinne, religiöst nit, tvånget att vara verksam och ivern att bli sedd, att få erkännande och bli hyllad stänger vägen för Guds syften.

Församlingar är otåligt sysselsatta med verksamhet – hur kan de annars hävda existensberättigande; om de inte håller maskineriet igång med programstyrda aktiviteter, hur ska de då kunna behålla sina medlemmar nöjda och stilla? Har folk anledning att komma då? Det vilar ett tvång över sådana sammanhang att driva programverksamhet för att locka folk och för att få dem att stanna kvar.

När Mose är åttio år och Gud konfronterar honom och sänder honom vid den brinnande busken, vad säger han till Gud om detta: ”Vem är jag att du skulle sända och använda mig?”. Han är en man som krossats, som inte har någon trygghet i egna kvalitéer. Han är helt tömd på de kvalifikationer han en gång hade haft, vilka var sublima och förnämliga, som släktskap – hebré av hebréer, ur prästsläkt, därtill egyptisk prins. Detta gjorde att han var väl hemmastadd i all slags visdom och kunskap. Men detta är nu en man som är verkligt tömd på sitt eget och som inte har ett uns tillit till sitt eget kunnande eller sin förmåga, allra minst då det gäller att föra ett helt folk ut till frihet.

Det finns ingen person som är mera kvalificerad än den som vet, och det i sitt djupaste inre, att han inte har några förutsättningar att lyckas. Guds inledande arbete med oss består i att röja undan våra kvalifikationer för att vi sedan ska kunna brukas. Detta är naturligtvis raka motsatsen till det religiösa sättet att tänka. Det är absolut slöseri i deras ögon: en man, fyrtio år, i bästa hälsa, som är redo att göra storverk för Gud. Hur många av oss är inte fyllda av iver att ge oss ut och göra det vi kan för Gud? Och ändå anser inte Herren att det är att slösa med resurser eller extravagant att låta Mose vänta ytterligare fyrtio år ute i öknen tills han är helt och hållet uttömd – då kallar han honom.

Det räcker inte med att vi ser att något måste rättas till eller göras för att ha rätt och mandat att gå till verket. Vi kan inte begynna agera bara för att vi ser ett behov. Mose blev inte utsänd därför att han såg Israels dilemma. Det är sagt: ”Jag har hört hur folket ropar över sina plågare”. Gud såg deras lidanden; vi kan inte agera utifrån vårt synsätt, det som ska uträttas måste göras på basis av Guds kallelse. Vilken oerhörd skillnad det är mellan vårt springande hit och dit och det som man åstadkommer i Guds kallelse.

 

Efterlyses 05

¨

Så som Mose inte kunde missta sig vid åsynen av den brinnande busken så är det med en nation, den kan inte missta sig på en man som bär på Guds eld. Gud anlägger moteld för att stävja eld. Ju mera eld i talarstolarna desto mindre helveteseld. Döparen var en annorlunda man, en ny man med ett färskt budskap. Så som en man anklagad för mord hör domarens röst förklarande honom skyldig och därvid bleknar, så hörde skarorna Johannes rop och kallelse till omvändelse och detta rop rusade ner genom deras sinnens korridorer, väckte minnen till liv, stack samvetet och förde dem slagna med förfäran till omvändelse och dop. Det anslag som Petrus hade i sina ord efter Andens döpelse skakade alla samlade och de ropade samfällt: ”Män och bröder, vad ska vi göra”. Tänk er att man sa till alla dessa som kommit i syndanöd: ”Fyll i vårt lilla formulär för registrering. Besök kyrkan regelbundet. Betala tionde.” Nej, inte alls, tusen gånger nej.

Överväldigad av Andens inbrytning ropade Johannes ut sitt ”Omvänd er”. Och de gjorde så. Omvändelse är inte en tårskvätt och tillfällig ånger. Det handlar inte om känslosamhet, ångerfullhet eller beslut om att ändra livsstil. Omvändelse är att ändra uppfattning om och inställning till Gud, till synden och om helvetet.

Vinden och elden är naturens två våldsammaste krafter och dessa båda sammanlänkades på Pingstens dag. Som vinden och elden blev sällskapet från Övre salen oemotståndliga och oförutsägbara, de gick inte att kopplas i ledband. Deras eld tände missionärseld, gav anledning till martyrbål och underhöll väckelsens eld.

För ett par hundra år sedan sjöng Charles Wesley:
”O that in me the sacred fire
Might now begin to glow,
Burn up the dross of base desire,
And make the mountains flow.”

(O, att i mig den heliga eld måtte börja brinna
Bränna bort de låga begärens slagg,
och föra glädjebud bort över varje berg.)

Doktor Hatch ropade:
“Breathe in me, Breath of God,
Till I am wholly Thine,
Until this earthly part of me
Glows with Thy fire divine.”

(Du, Guds Andedräkt, andas i mitt inre tills jag helt är din
Tills denna jordebundna hydda glöder av gudomlig eld.)

Andens eld raserar, renar, värmer, attraherar och ger kraft.

Utblick 01

¨

Utblick och uppgift
Enkelt budskap för alla tider

T. Austin-Sparks
1.  Ett folk som vinner mark

”. . . men de av folket som känner sin Gud skall stå fasta och hålla ut”
Dan 11:32

Detta lilla ord ’men’ markerar en klimax. Det föregås av profetiska bilder av mäktiga världsherraväldens uppgång och fall. Fram till denna punkt har vi fått se män och deras inflytande, arméer och deras erövringar, regenter och välden mitt i deras omfattande styre. Det man har visat oss är en märklig parad av all världens makter allteftersom de växer till och försvinner. De träder fram i härlighet och sopas sedan bort ur detta världens drama. Till sist når vi denna punkt med sitt ’men’ och där bortom förändras allt. Utblicken och vyn blir en helt annan, värdeskalan förändras helt och hållet. Bortom denna punkt är det inte längre frågan om mängd och antal, rikedom eller mänsklig bemärkthet, inget av allt detta som världen menar vara betydelsefullt.

In på arenan kommer ett jämförelsevis litet följe, en grupp män och kvinnor vilka världen föraktar och stöter bort och förvisar till kategorin odugliga och ovärdiga, den kategori som inte har någon plats bland denna världens modiga och mäktiga. Man bortser helt från dem när välden söker efter sådana som passar för dess stora uppdrag. Mänskligt sett kommer de att vara utan betydelse. De saknar dessa företräden utifrån vilka man säkrar framgång efter världens mått. De saknar tillförsikt och hopp – mätt efter världens värdeskala – om någon som helst framgång. Men när allt ligger uppenbarat är det dessa som håller måttet, och det är inför dessa som all världens härlighet och makt faller sönder.

Detta lilla, detta föraktade följe, färdas med en inre, närmast hemlighetsfull, styrka och vart de går är det för att segra. Inför dessa måste världens makter ge vika och erkänna sig besegrade. Bilden förändras helt och hållet, beroende av ett enda enkelt ord. Detta händer upprepat och så ofta i den gudomliga ordningen. Det är detta lilla ’men’ som förändrar allt. ”Men Gud”, och allt ändrar kurs. Som Josef sa till sina bröder: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo.”

Vilka tillhör detta följe och vad är deras hemlighet? ”Men de av folket som känner sin Gud. . .” Detta sällskap består av dem som känner sin Gud, och detta är också deras hemlighet. Vår bön är att det skulle vara möjligt för oss alla att få erfara verkligheten av denna utsaga, att vi skulle kunna omfattas av varje del av dess innebörd – ”Känner verkligen sin Gud”. Det finns så oändligt mycket mer i detta att känna Gud än vad vi hittills har sett och tagit till oss. ”Ett folk som känner sin Gud” – vill du veta vad detta innebär? En sådant seende inbegriper hans allmakt, hans överhöghet, hans myndighet.

Men detta seende, denna förståelse når djupare än så. Den innehåller inte bara insikt om Guds suveränitet. Den har lärt känna Gud på ett sådant sätt att denna suveränitet begynner sin verkan i och genom det folk så känner honom. Detta seende för till en levande gemenskap och enhet vilka ger allmakten handlingsutrymme i denna värld genom dessa som sökt sig fram i detta. Gud sitter på sin tron med all makt och alla resurser nödvändiga för att ta itu med all världens besvärligheter, men han har valt att uttrycka och demonstrera denna maktens och härlighetens fullhet genom dessa som har förts in i en levande enhet med honom och till personlig erfarenhet av hans fullhet.

Nya testamentet är en oerhörd uppenbarelse av denna seger. Sedan korsets dag har denna den gudomliga kraftens fullhet varit verksam i världen genom dessa som förts till fullständig samhörighet med Herren tack vare korsets verk. Häri vilar denna märkliga insikt vilken ligger till grund för lösgörandet av sådan makt, sådan kraft i världens dilemman vilken är okänd för dessa välden som driver världen.

Allra först, minns att denna insikt om Guds väsen förmedlas genom uppenbarelse. Vi kan aldrig fånga upp denna kunskap om Gud endast genom att läsa och lyssna eller genom att besöka möten. När man ser ut över dessa sammandragningar av Herrens folk undrar man hur många av dessa, som vi ser i varje samling i varje konferens, som äger allt detta genom personlig uppenbarelse och hur många som endast står på något de hört talare och lärare säga. Om detta seende inte har givits dig genom den Helige Andes verk i din inre varelse och gjort det till en del av dig genom uppenbarelse och inre födelse, då kan du lyssna till all tillgänglig sanning utan att den har den minsta effekt. Hur många av er, som känner till allt i teorin, all tillgänglig undervisning från A till Ö, är i verklig mening instrument och kanal för Guds verkande allmakt?

Vi kanske har god förståelse för dessa ting och kan hantera det med vår tanke. Vi känner till förutsättningar och kan finna skriftstöd – men hur förhåller det sig med livets dynamik? Men vad kan vår personliga närvaro i en situation tillföra? Betyder den att en kraft görs verksam, vilken inte härstammar från det mänskliga men som har större inverkan än de makter som representeras av världens organisationsförmåga, dess metoder och resurser. Denna frågeställning är av utomordentlig betydelse. Är detta levande för oss, eller har vi endast skaffat oss en mental bild av dessa ting på möten och i konferenser? Känner vi Gud i dessa ting genom en personlig inre uppenbarelse? Paulus gör saken klar i dessa satser: ”Gud beslöt att uppenbara sin Son i mig.” ”Jag for inte upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig, utan jag begav mig till Arabien. . .” Genom uppenbarelse, icke genom någon människas kraft formades detta i mitt innersta.

Några av oss minns tillfällen då vi tagit oss igenom till verklig erfarenhet, när det vi talat om så länge plötsligen genom ett ingripande av den Helige Ande fick liv i oss och vi brast ut i jubel över att ha nått fram. ”Detta är det som profeterna talade om.” Det skedde en övergång från känd sanning till levande sanning, från läromening till närvarande erfarenhet och denna jublande deklaration stod klar – ”Detta är det. . .”

Vi måste alla genomgå denna omvandling. Vi har läran, men nu måste allt väckas till liv, bli till levande verklighet i oss så att vi kan stå i dess kraft. I vilken grad är du beroende av konferenser och talare för att hålla dig igång? Måste du fara på möte för att du känner att du har tömt förrådet och måste skaffa ny ranson? Eller, har du lösgjorts från mänskliga förutsättningar och placerats i ett härlighetens oberoende därför att du känner din Gud? Det har ingen betydelse om du befinner långt ute i vildmarken, du känner din Gud och kan stå oberoende av all naturlig hjälp – detta har blivit en del av dig.

Detta seende innebär styrka. Det är ett seende av denna sort som övervinner världen. Denna ståndpunkt får alla andra system att förlora inflytande och för dig till seger över dem. Detta är den hemlighet som den apostoliska församlingen bar med sig. Låt överheten handla efter sitt sätt, låt folken rasa, låt dem hållas. Dessa riken faller för detta seende, det överlever dem alla. Det är den inre, personliga erfarenheten av Guds väsen framsprungen ur en inre födelse som för med sig liv. Det räcker inte med objektiv sanning, livet självt måste få utrymme – och det är en stor dag då det minsta lilla fragment av känd sanning omvandlas till erfarenhet i all dess styrka. Detta är vad vi vill ha, en förstahands insikt, inte en andrahands sanning. Må Gud verka detta i vårt inre tills det verkligen blir en del av oss. Ta till dig dessa ting som fragment och små bitar om det känns bra så och be Herren verka och omvandla det till liv i din varelse.

En andra punkt, allt detta följer ur smärta. Något uppenbaras för dig som sanning, kanske något om Kristi kors, något om segern över fienden – och du tycker att du har fått tag på en värdefull bit sanning och säger ”det är stort”. Så begynner du tala om det, och det dröjer kanske inte allt för länge innan något händer – de omständigheter du står i förändras. Du tappar den sanning du fann och den vånda och smärta som följer är stor, och strax befinner du dig just utanför helvetets portar. Din varelse är skakad i grunden och du frågar dig om insikten du vann och vittnade om verkligen håller. När du har sjunkit så djupt som det bara går och köttsligheten och självlivet har tagits omhand och du håller tag om Herren med sinande kraft – då kommer förvandlingen, du har prövats i djupet av ditt inre, detta har blivit en del av dig.

Det är först efter att du har gjort en sådan erfarenhet som du kan gå till andra i deras bittra kamp och mörker och säga: ”Jag känner till detta, jag har varit i ugnen, och jag vet att Gud verkligen är trofast. Jag har upplevt segern.” Du kan hävda verkligheten i allt detta. Det är något som inte kan avvisas. Du har varit i de djupaste djup och där prövat dessa ting. I smärtan har du funnit bevis för hållbarheten i den sanning du fann. Det folk som känner sin Gud på detta sätt har något att tillföra sin omvärld. Det finns en makt som är mera kraftfull än allt annat stort och starkt i denna värld och du är ämnad att vittna om och visa upp detta välde – men det kan ske endast genom att du lär känna din Gud i personlig erfarenhet, oftast som en lidandets och smärtans erfarenhet.

Till sist, denna insikt om Guds väsen följer ur obetingad, oreserverad lydnad. ”Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå. . .” Du når inte längre än din villighet tar dig och för dig i din personliga erfarenhet med Gud. Om det finns något som den Helige Ande sätter fingret på och om denna sak orsakar inre konflikt, en inre strid om vad som kan vara rätt – det är inte möjlig för dig att alls växa i din förståelse av Gud och hans väg bortom den punkt där Guds Ande söker sak.

Din förståelse av Gud beror helt och hållet på din vaksamhet och lydnad i varje stycke, i varje del av den uppenbarelse som ges dig. Du kan inte lära känna Gud bortom den lydnad som du står i, i förhållande till den insikt som du redan fått del av. Han låter dig inte se mer av honom bortom den punkt där du står i lydnad inför det du redan vet. Många kristna stannar i växten och står stilla på samma ställe där de var för många år sedan. De rör sig inte vidare och den gudomliga uppenbarelsen har sinat. Om vi kunde se in i dessa liv skulle vi urskilja något av det som Herren pekat på och som dessa vänner inte brytt sig om att lämna gensvar till.

Om vi ska kunna växa i vår förståelse av Gud måste vi ta oss an varje del av det Gud redan visat och se till att vi står i lydnad i allt. Om vi vill ta del av kraft och fullhet i växande mått har vi att ge respons till varje hans befallning, lämna gensvar till uppenbarelsen och låta den ge liv. Detta kommer att tillföra oss underbar andlig och moralisk mognad – detta när allt annat håller på att gå galet, då har vi vårt strategiska tillfälle. Sådana situationer kommer att visa vår andliga status. ”. . . men de av folket som känner sin Gud skall stå fasta och hålla ut”

I det allra Heligaste 05

¨

Första avdelningen, 1:4-14
Guds Son, någon långt mäktigare än änglar

5. Sonen, ett så mycket förnämligare namn

Sonen är så mycket större än änglarna som det namn han har är förmer än deras. Till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt: Du är min Son, jag har idag fött dig? Eller: Jag ska vara hans Fader, och han ska vara min Son?
Hebr 1:4-5

Nya testamentets överlägsenhet gentemot Gamla testamentet ligger i att Gud har talat till oss, och skaffat oss frälsning, genom sin Son. Hela detta brev rullar upp och framställer Sonens verk och hans inneboende härlighet. Ju mera fullständigt vi kan ta detta till oss och låta våra hjärtan värmas av dessa verkligheter desto faststare grepp om Guds frälsnings totalinnehåll får vi. Att lära känna Jesus Kristus i all hans härlighet är vårt stora behov, vårt säkra beskydd och fastheten i ett växande kristenliv.

Det är ofta så att det inte finns ett bättre sätt att lära känna en företeelse än att ställa den i kontrast mot sådant som är mindre perfekt. Vårt brev visar oss den nytestamentliga härligheten genom att ställa den mot gammaltestamentliga bilder, särskilt mot dessa som förts fram som förebilder till den kommande verkligheten. Vi kan genast klart se Jesu företräden i förhållande till änglarna, till Mose och Josua eller till Abraham, Levi och Aron.

Brevet tar först itu med änglaskaran. Sonen är så mycket större än änglarna som det namn han har är förmer än deras. Fastän denna sats grammatiskt sett hör till de förra verserna fungerar den som överskrift till det som nu följer. Den formar övergången från ett inledande tema till den första delen av argumenteringen – Guds Sons, Jesu Kristi företräde framför änglarna. Judarna räknade det som ett av deras stora privilegier att ha mottagit lagen genom änglars försorg (Hebr 2:2, Apg 7:38, 53, Gal3:10). Gud hade talat till dem och visat sig bland dem som Herrens ängel; denne hade varit deras ledare under ökentiden.

Denna privilegierade ställning var ändå inget att jämföra med den uppenbarelse som nu är tillgänglig. Änglarna tillhör skapelsen, de visar prov på himmelsk styrka och talar sanning så som Himlen talar. Men som skapade varelser kan de inte föra in liv, Guds eget liv, eller i verklig mening nå fram till människors liv. De tilltalades med äretitel som ”Guds söner” men det finns bara en enda om vilken det sägs ”Du är min Son, jag har idag fött dig”. Endast han kan, genom att göra oss delaktiga av Guds eget liv, föra in Gud i vår närhet och oss in i hans.

Det är dessa Sonens distinkta företräden gentemot änglarna som brevets skribent lyfter fram och leder i bevis i detta det första kapitlet, genom en serie citat från Gamla testamentet. Vi får förstås inte se på denna citatserie som enbart en rad bevis för Sonens gudomlighet, men hellre som en uppenbarelse av den härlighet som utgestaltas genom Sonens väsen. Alldeles i början av brevskrivarens argumentering låter han slå fast att de gammaltestamentliga texterna har vittnat om Guds Sons härlighet som det allt överskuggande målet och själva centrum i Faderns uppenbarelse av sitt hjärta och sina tankar för sin skapelse.

När vi nu fortsätter till själva studiet av texterna är det viktigt att vi förstår hur skribenten använder dem. När Herren eller Paulus citerar Gamla testamentet, säger de: Mose säger, David säger eller profeten säger. Vårt brev citerar orden som om de kom från Guds mun. I de sju citaten i detta första kapitel heter det ”Han säger”. Längre fram finner vi flera gånger satsen ”Den Helige Ande säger”. Skriften har två sidor, en gudomlig sida och en mänsklig. Kunskapen om allt detta som kan reda ut texternas tillblivelse som mänsklig företeelse har sitt givna värde. Men det är av så mycket större vikt att förstå dem som framsprungna ur Guds tanke och att därigenom vara fullt vissa om dess värde som Guds eget tilltal. Gud talade genom sin Ande till profeterna och genom dem. Hans Andes kraft vilar i dessa ord.

Denna övertygelse lär oss två saker vilka är absolut nödvändiga för ett fruktbärande studium av detta brev såväl som Hela Skriften. Det ena är att dessa Guds ord innehåller ett gudomligt djup vilket mänskligt förstånd aldrig kunnat omfatta eller framlägga annat än i fragment och små stycken. Den underbara framställningen i Ps 2 av Guds Son, eller Ps 8 vilken handlar om Jesus som människa, eller Ps 45 som beskriver Herrens rätt, eller Ps 110 och Jesu prästställning – detta ger oss en glimt av hur vart och ett textavsnitt genomandats av Herrens Ande, han som visste vad som skulle komma, och att det endast är denne samma Ande som kunnat visa och lära brevets skribent hur han skulle ta tag om och utveckla dess innehåll.

Den andra punkten att ta fasta på är att dessa Guds tankar som nedlagts i Gamla testamentet som Andens utsäde och sedan förklarade i Nya testamentet inte förmedlar något liv om inte Guds Ande undervisar oss och påvisar dess sanning. Gud låter sitt ljus lysa upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar fram i Kristi ansikte skall sprida sitt sken. Kristus är ordet, ”ordet var Gud”, vilket talar till oss ut ur Faderns hjärta; Kristus, en levande person. Endast ett hjärta som låter sig ledas av den Helige Ande kan förvänta sig att ordet ska bära frukt och att på allvar kunna lära känna Kristus och hans frälsning.

Denna sanning som hör till Kristus, Sonen – hans gudomlighet, hans prästuppgift och hans återlösning – allt detta har givits till den Helige Ande att förvalta. Han uppenbarade allt detta stycke för stycke. Endast han kan uppenbara dessa ting för oss. Alla har tillgång till det skrivna ordet. Våra sinnen kan tillgodogöra sig dess textmässiga innehåll. Dess liv, dess kraft, dess välsignelse, Guds Sons härlighet som frälsningens innehåll och styrka – detta kan inte förmedlas till någon annan än till den som ödmjukt väntar att Guds Ande ska verka.

Se på Jesus 05

¨

Låt oss ha blicken fäst vid Jesus
Hebr 12:2

05
Se på Jesus,
för att ta emot uppdrag och kors för var dag
med så mycket nåd som räcker för att bära korset
och för att utföra uppdraget;
den nåd som låter oss vara tålmodiga med hans tålamod
verksamma efter hans sätt, kärleksfulla med hans kärlek,
Frågar inte: ”Vad duger jag till?”, men i stället, ”Var upphör hans förmåga?”
Dröjer för hans styrka som når fullkomning i vår svaghet.
2 Kor 12:9

Må vi därvid se på Jesus
Theodore Monod

På apostolisk grund 02

¨

På apostolisk grund
En utmaning till att leva ett autentiskt kristet liv
Arthur Katz

Introduktion
Form och anatomi för allt apostoliskt
Avsnitt 01

Det finns inget ord som borde vara mera levande i våra samveten än ordet apostolisk. Det är ett ord som säger allt om församlingens väsen och natur och om allt som Gud förväntar sig av och har bestämt för den. Som med alla andra stora bibliska ord finner vi ingen definition genom att leta i ordböcker. Det är ett ord som vi måste försöka fånga in och låta oss bli gripna av. Det är ett ord som har utsatts för felaktigt användande och som därför behöver återupprättas. Ett sådant återupprättande kommer inte att vara enkelt och utan kostnad – men det kommer att vara värt allt.

Inget som har konsekvens för evigheten eller som innebär omedelbart och verkligt värde låter sig formas oberoende av detta ord. Jag har kanhända något lite tålamod med parakyrkliga sammanhang och tillfälliga verksamhetsformer vilka har växt fram under senare tid just för att vi saknar en församling av apostolisk sort. Som bäst är dessa sammanhang endast något som Gud använder som en tillfällig lösning. Hans verk växer, och måste växa fram ur församlingen, ur en församling av särskild sort. Förebilden finns i Antiokia, Apg 13.

Gud vakar svartsjukt över ordet apostolisk. Herren nämner sig själv som apostel och överstepräst. Om församlingen byggs på apostlars och profeters grund, måste vi få tag på substans och innehåll i detta ord för att bli delaktiga i dess värden, av den sammansättning av apostoliska kvalitéer som gör församlingen till församling.

Det grekiska språkets rot för ordet ”apostolisk” är ”apostolos”, vilket betyder ”en utsänd”. Den som inte är sänd av Gud kan inte åstadkomma det som Gud ämnat, och den som Gud sänder skickliggör han. Vi ska undersöka sändandets anatomi med hjälp av redogörelsen för hur Mose tog emot sitt uppdrag vid den brinnande busken. Denna utkorelsebild, detta Guds utsändande är tidlöst till alla delar i fråga om Guds sätt att välja och skicka sändebud och är därför till alla delar apostoliskt.

Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. Då tänkte Mose: ”Jag måste gå dit och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp.”

När Herren såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: ”Mose! Mose!” Han svarade: ”Här är jag.” Då sade Gud: ”Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.” Och han sade: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud.

Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande. Därför har jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung, det land där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. Och se, ropet från Israels barn har kommit upp till mig, och jag har också sett hur egyptierna förtrycker dem. Gå nu! Jag skall sända dig till farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.”

Men Mose sade till Gud: ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?” Han svarade: ”Jag är med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” Då sade Mose till Gud: ”När jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? vad skall jag då svara dem?” Gud sade till Mose: ”Jag är den Jag Är.” Och han sade vidare: ”Så skall du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er.”

Och Gud sade ytterligare till Mose: ”Så skall du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn för evigt och så skall man kalla mig från släkte till släkte. 2 Mos 3:1-15.

Ordet sänd används fem gånger i detta textavsnitt. Det finns några principer här som äger evighetens värde och permanent tillämpning; de låter oss få se en person sänd av Gud. Några exempel: Varför skedde detta där det skedde, i bortre ändan, västra ändan, av öknen? Varför föregicks detta av en fyrtioårig förberedelsetid? Varför väntade Gud med att tala till Mose tills han hade gått åt sidan för att undersöka busken? Vad hade hänt om Mose inte hade brytt sig om busken?

Det var efter det att, och först då, Mose hade gett sig ut för att se på busken som Herren kallade på honom ur busken. Detta stigande åt sidan för att se är den kritiska, den springande punkten. Så oerhört mycket hängde på ett enda ögonblicks lydnad, ett enda ögonblicks fritt agerande utan yttre påverkan. Gud sa inte till Mose att gå iväg för att se. Det var något i mannen som skulle komma till uttryck. Om Gud inte finner detta särskilda i oss kan vi lika gärna glömma allt vad apostoliskt uppdrag, sändande och verkande heter.

Efterlyses 04

¨

 

Varje epok har begynt i eld, varje liv, predikanters såväl som prostituerads, ändar i eld – domeseld för somliga, helveteseld för andra. Wesley sjöng, ”Fräls arma själar ur elden, släck dessa bränder i Jesu blod”. Bröder, vi har bara en enda uppgift – att rädda människor, och ändå förgås de. Tänk på alla dessa. Miljoner, hundratals miljoner, redan några miljarder av evighetens själar behöver Kristus. Utan evigt liv förgås de. Vilken skam och nesa. Vilken fasa. Vilken tragedi. Ingen enda av dessa skulle gå förlorad. Predikant, lyssna, folk i miljontals går förlorade därför att vi har förlorat Andens eld.

 

Denna generation av predikanter är ansvariga för denna generation syndare. Det finns mängder just utanför våra kyrkdörrar – icke vunna därför att ingen har räckt ut en hand, inga händer uträckta därför att ingen älskar. Tack Gud för allt som görs på missionsfält långt borta. Ändå är det egendomligt att vi tycks visa mera intresse för folken i fjärran än för våra grannar tvärs över gatan. Med all vår massevangelisation vinns bara en handfull. Låt en atombomb detonera och helvetet fylls på ett ögonblick.

 

Att säga att synden av idag inte har någon parallell i historien saknar grund. Jesus sa: ”Som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst”. Vi finner en grafisk beskrivning av Noas tid i 1 Mos 6:5, ”Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda”. Så var det: ondska utan undantag, varje tanke och reflexion; renodlad ondska, bara ondska; ondska utan avbrott, kontinuerlig ondska. Som det var, så är det. Synden är i våra dagar populariserad och glamourös. Den dumpas i öronen via radio, den slängs i ögonen med hjälp av tv och den slevas ut av dags- och veckopress. Kyrkobesökare, predikotrötta och undervisningsproppade, lämnar sina möten som de kom – utan mål och passion. Må Gud ge denna undergångens generation tiotusen sådana som Johannes Döparen till att rycka bort de bandage som politiker och moralister lagt över våra nationella och internationella synder.

På apostolisk grund 01

¨

01.

Bönehuset är den plats där Gud talar. Bönehuset är central plats för Guds verk också i ändens tid. Herren låter återlösning och frälsning nå sin fullbordan genom ett bedjande som är bundet till tronen. Ett sådant bedjande äger prästerlig och apostolisk karaktär.
Art Katz manar oss till att börja med att vara noga med våra ord, förståelsen av Bibelns nyckelord och med vårt förhållningssätt till den verklighet de står för.

Ett stort segment av församlingen har lämnat apostolisk tro bakom sig utan att finna något alternativ. Ett annat, modernt segment, menar sig stå mitt i utvecklingen av det som är apostoliskt och profetiskt utan att kunna se eller förstå att denna inte svarar upp mot det som är äkta.
Det är i denna situation, mitt i detta ändtidens dilemma, som Art Katz erfarenhet är av så stort värde. Vi kommer att sända avsnitt efter avsnitt av de sex långa, intensiva kapitlen under huvudrubriken ”På apostolisk grund” med bön om att de ska vålla mycken eftertanke och arbete i bönevrån såväl som i de gemenskaper läsarna tillhör.
Lars Widerberg

 
På apostolisk grund
En utmaning till att leva ett autentiskt kristet liv
Arthur Katz

Ett förord
Jag har en särskild respekt för ordet ”apostolisk”. Om dess innebörd går förlorad hotar förlust av tron som sådan. Ordet låter sig inte definieras i enkla termer och ändå finns det något i detta ord och dess mening som är centralt för tron. Det är ett ord som innebär slutgiltighet. Det är ett ord som måste återupplivas. Det är ett ord som inte får användas som en betydelselös samfundsetikett. Det är ett ord som pulserar av härlighet. Därför måste vi söka och bärga det apostoliska fundamentet – annars kommer vi inte att ha en kyrka som är värdig detta ord.

Som det förhåller sig med varje stort, dynamiskt bibliskt ord kan man inte finna någon definition i ordböcker. Vi finner oss istället nödgade att gripas av det väsen som detta ord representerar. Detta innebär ett letande efter och ett återupprättande av allt det som en gång var verkligt och bar på autenticitet, allt det som hölls i ära, allt det som man tog till sig i tro, allt det som man skaffade sig insikt om, allt detta som var levande för den första församlingen.
Det finns en skärpa i ordet apostolisk som levandegör det hjärta, det sinnelag och den ande som församlingen bar med sig då den stod på sin höjdpunkt. Församlingen var apostolisk i sin begynnelse och måste vara det vid avslutningen. Endast en apostolisk församling klarar att stå rak och övervinna, och genom detta bära vittnesbörd inför och penetrera en förhärdad och avvisande spillra av Israel med insikten i Guds mysterium i ändtiden.

Ett av kyrkans största misslyckanden består i att vara nöjd med ordrika deklarationer och statiska bekännelser utan att samtidigt bära med sig den dit hörande verkligheten. Vi är bedragna, och vi kommer att bedra andra om vi låter oss vara tillfreds med enbart verbala bejakanden. Gud är existentiell – han är verklighetens, det verkligas Gud, han nöjer sig inte med vårt bifall till lärosatser. Han väntar på att vi griper tag i verkligheten.
En församling på apostolisk grund är den gemenskap av människor vilkas livsprincip och puls, vilkas varande och tjänande består i detta ena – en fullständig, en radikal nitälskan i fråga om Guds härlighet. Må dessa mäktiga apostoliska teman verka fram denna heliga standard, och inget annat, i era hjärtan. Och må något läggas i er ande, i er varelses innersta vilket inte därefter släpper taget.

Var försäkrad om att de insikter som kommer till uttryck i det följande inte har formats lättvindigt och billigt, men under livets omständigheter i enskildhet eller i sammanhang vilka i någon mån motsvarar situationen i den första församlingen.
Till dem som deltog i den våndan samman med oss är denna bok tillägnad.
Arthur Katz

Profetens syssla

¨

Profeten är en man som ständigt sysselsätter sig med fundament och begynnelser, ursprung och bas. Han är en människa som gett sig på outtröttlig jakt på det absoluta, på den Absolute. Hans Gud är Gud, Fadern, Gud, Skaparen, förbundets Gud. Hans grundbudskap är förankrat i Guds attribut och egenskaper. Ljus – ingen växling eller förändring. Helighet – inget utrymme för kompromisser. Rättfärdighet – lag och återlösning. Kärlek – förmåga att beskydda det som tillhör honom. Profeten kommer med de goda nyheter som orsakar överbevisning och omvändelse.

Profeten är grundläggandets och grundlighetens man, Ef 2:20. Han bär med sig ord som redan från begynnelsen är renade och prövade. Hans ord ger rum för renandets eld. Profetens ord välkomnar prövning, kräver tester för sanningens skull och för det effektiva gensvarets skull. Hans ord kittlar inte öron men producerar inre mognad. Varje lyssnare har att lämna gensvar som leder till förändring i enlighet med ordets innehåll. Stenhjärtan och ogräsfyllda hjärtan kommer inte att kunna skylla Guds ord för att det inte kan bära frukt.

Profeten är en absoluternas man. Ändå kan han inte kräva gensvar och efterföljelse. Allt är gott och väl om lyssnare reagerar på och agerar utifrån den profetiska kvalitén i hans ord. Ord som inte orsakar någon reaktion håller ingen profetisk kvalité. Denna kvalité är ett och det samma som Guds personliga närvaro, som Andens vittnesbörd om Kristus. Den inneboende kvalitén baserar sig inte på ackuratess i förutsägelser. Också spiritister förutsäger framtiden och beskriver situationer okända för dem med stor pricksäkerhet.

Profeten har ingen rätt att göra sig namn utifrån exakthet i utsagorna, inte heller på den verkliga profetiska kvalité som hans ord kan innehålla. Om han samlar till sig efterföljare och beundrare för självupphöjelsens och självtillfredsställelsens skull försvinner Andens vittnesbörd omedelbart. De som upphöjer eller försöker lansera en profet tar genast livet ifrån honom. Den profet som framhäver sig själv, om så bara genom att ge sig själv titeln, bevisar att det inte finns något profetiskt vittnesbörd över sitt liv.

Nya Testamentet omdefinierar inte profetens roll. Gamla testamentets profeter var män som jagade efter det absoluta, det fullständigt rena och sanna. Den profetiska kallelsen i nytestamentlig tid är lika radikal och kärv. Denna kärvhet har sitt ursprung i korset och dess praktiska tillämpning i profetens liv – självlivets död och död i förhållande till värld. Den profet som inte är rätt relaterad till Jesu Kristi kors är en falsk profet. Att försöka omdefiniera profetrollen är att visa att man missförstått denna kallelse och uppgift.

Vem som helst och var och en kan vara profetisk, alla kan röra sig i den profetiska dimensionen – för det krävs solid trohet och lydnad av den sort som varje lärjunge ska lära sig – men lydnaden gör dig inte till profet. När du lyder, när du agerar på ett ord som du fått från Herren rör du dig i den profetiska dimensionen. Lydnad är ett kännetecken på genuin kristen tro, efterföljd är ett signum för ett profetiskt folk. Olydnaden konfronteras av profeter, av dem som gett sig till att fullständigt utforska lyhördhetens och lydnadens konst. När den Helige Ande har fått utrymme i våra liv görs vi till levande vittnesbörd om Guds närvaro men ingen blir profet utifrån den grunden.

I enlighet med Andens syften och val används några av oss som instrument för profeterandets gåvas uttryck, men att bli använd av den Helige Ande på detta sätt förvandlar oss inte till profeter.

Denna gåva verkar uppbyggelse, bokstavligen uttryckt ”att bygga på en grund som redan är på plats”. Somliga försöker bygga direkt på den sortens ord, men misslyckas därför att det inte finns tillräckligt med substans och fundament i dem.

Denna gåva förmedlar förmaning, korrigerande och konfronterande ord med lyssnarens välfärd i sikte, men sådana ord är lätta att styra bort från genom att söka nya ord hos någon som ”har gåvan”.

Denna gåva ger tröst och syftar till att få lyssnaren på fötter med nytt hopp och mod att åter agera frimodigt och säkert, men oftast ekar sådana ord tomt av ytlig positivism
Den äkta profetians gåva styrs och brukas av den Helige Ande. Profeten används utan tvekan som instrument för denna gåvas goda ord, men hans tjänst och kallelse innehåller andra dimensioner som har andra mål och är av långt större värde.

Man begår ett grundläggande misstag när någon kallas profet som brukas av den Helige Ande som instrument för kommunicerandet av Andens gåvor. Profetens kallelse och uppgift är inte utmärkt eller beseglad av profetians gåva. Profetens tjänst existerar utifrån sig självt utan att behöva bekräftas av karismatiska gåvouttryck. En profet kan mycket väl uppvisa ett brett register i fråga om gåvor, men hans tjänst beror inte av dem. Hans uppträdande och profetiska beteende definieras inte av de beskrivande ord som anger ramverk för gåvornas uttrycksvägar.

Den profetiska tjänsten konstitueras genom kallelse inte genom gåvor. Gåva är inte kallelse. Att vara ämnad för profetens uppgift är något fullkomligt skilt från och annorlunda i jämförelse med att genom den Helige Andes beröring och instruktion tala uppbyggelsens ord till en vän. Tjänsten har begynnelse men inget slut. Tjänsten är permanent och förblivande. En gåva är något som Anden tar i bruk när han så vill. Den bär det tillfälligas karaktär utifrån vår synvinkel och erfarenhet. Du kan inte bruka gåvan, du kan endast hålla dig beredd att bli brukad.

Att försöka omdefiniera profetens uppgift i enlighet med 1 Kor 14 :3 innebär bland annat att tvinga profeten att ständigt leverera positiva, smickrande utsagor. Det innebär att Gud måste välja välvilja och positivism som övergripande attribut. Heligheten blir något som kan väljas bort. Kärleken vänds till att vara en garanti för syndaren som gör det möjligt att komma undan omvändelsens nödvändighet. Gudsfruktan går förlorad som grund för kristen dygd. Denna omdefiniering av den profetiska uppgiften öppnar för fåfängans profeter att operera i Herrens namn, Jer 23.

Den sanna profetiska tjänsten provocerar genom sin blotta närvaro fram en manifestation av vad som utgör grund och kärna i ett sammanhang. Profeter rör vid människors motivationsbas. En profet talar till hjärtat och behöver egentligen inte lyssnarnas öron. Hans ord kittlar inte, de ger liv, de provocerar till att ta emot liv.

Profeter kan beskriva slutresultatet av en företeelse genom att se på och definiera dess begynnelse. Profeter tar itu med rötter för att skaffa ett läkande. En profet är en förståelsens och insiktens man. Hans förutsägelser avslöjar underliggande mönster och drivkrafter. Hans ord om framtiden bär alltid med sig en utsaga om anledningar och bakomliggande drivkrafter som strävar och verkar för att skapa den. Han har svar på många varför. Hans arbete inriktar sig på att lägga grund och visa på nödvändiga förändringar i enlighet med Guds absoluter. Han säger sanningen i fråga om välgång och dom. Han måste vara en korsets människa. Han är död i förhållande till både självliv och värld och blir därmed en levande provokation.

Lars Widerberg